Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Som jag skrev i mitt förra inlägg kände jag mig illa behandlad när jag gjorde min neuropsykiatriska utredning. Jag upplevde inte att psykologen och läkaren förstod mig, och jag fick inte resultatet presenterat för mig på något schysst sätt. Istället fick jag en chock av att läsa en massa saker som jag inte alls kände igen mig i när papprena kom hem i brevlådan. Det gör fortfarande ont att tänka på! 

Utredningen och att få aspergerdiagnos förstörde en stor del av min självkänsla och raserade min identitet. Jag var 23 år och visste inte vem jag var. 

Att skriva, särskilt dikter, har varit ett sätt för mig att överleva. Ett sätt att få ur mig känslorna och hantera ångesten. Omvandla jobbiga erfarenheter och tankar till något som ligger utanför mig själv, som andra kan relatera till och hitta stöd och tröst i. Därför betyder min bok Kan jag få låna någon annans liv? Kampen mot psykiatrin så mycket för mig!

Efter att jag fick diagnosen har jag känt att personer inom vården har använt min diagnos mot mig, som ett sätt att inte behöva ta mina upplevelser och känslor på allvar. När jag berättade om mina hemska erfarenheter av tidigare bemötande i psykiatrin på en ny mottagning (som dessutom är särskilt inriktad på personer med autismspektrumtillstånd!), fick jag inget stöd. Istället kände jag att deras förklaring till det tidigare dåliga bemötandet endast låg hos mig och min diagnos. Jag kände mig inte sedd som den person jag är bakom diagnoser och symptom!

Min dikt handlar om just det:

----

Asperger

Att bli beskriven enligt en mall

utan nyanser

analyseras in i minsta del

tolkas som någon jag inte är 

och att alltid kunna få det jag säger kastat tillbaka på mig

med förklaringen att allt bara var ett missförstånd

----

När tiden gick kunde jag ta till mig min diagnos, som jag nu tycker stämmer, även fast utredningen gjordes på ett dåligt och slarvigt sätt. Jag borde dock ha fått resultatet av utredningen presenterat för mig på ett mer respektfullt sätt! Dessutom hade jag behövt få mer stöd och hjälp för att ta mig vidare i livet. 

Det verkar som att de tror att bara diagnosen i sig gör att man mår bättre. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så känns det meningslöst att ha kämpat sig igenom en lång utredning! Det kommer jag att skriva mer om i senare blogginlägg. 

Känslan när jag fick diagnosen men ingen vidare hjälp har jag också skrivit om i en av mina dikter:

----

Färdigdiagnostiserad

Tankar utan struktur

panik som inte får existera längre

eftersom den tiden ska vara förbi

eftersom jag är färdigutredd

färdigdiagnostiserad

förväntas kunna leva 

----

Det är trist att många inte vet så mycket om autismspektrumtillstånd, utan ser en stereotyp framför sig när de hör orden asperger eller autism. En person som sällan duschar, sitter klistrad vid sin dator och är ointresserad av socialt umgänge. 

Även jag och min familj hade den här okunskapen när jag fick diagnosen. Därför var det ännu svårare för mig att ta till mig diagnosen, eftersom jag inte stämmer in på den stereotypa bilden. Jag blev tvungen att möta folks okunskap och fördomar, och behövde ofta förklara mycket för att kunna bli förstådd. Så är det fortfarande, även om jag försöker omge mig med människor som har genuin förståelse och en icke-dömande attityd.

Jag önskar att jag hade fått diagnosen som barn och kunnat få förståelse för mig och mina svårigheter – framför allt från mig själv. Mina krav på mig har varit skyhöga och jag har jämfört mig med andra, med resultatet att jag har känt mig värdelös. 

Nu har jag hittat en ny väg som jag tror kommer att leda mig åt rätt håll i livet. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar, och att det finns en plats för mig därute. Jag har svårigheter, men jag är inte dålig eller fel!

face 66317 960 720

Texten är skriven av Anna. Presentation av Anna hittar ni här >>

Skriv ut