Mitt liv som autistisk

Att leva som autistisk är att försöka överleva i en värld som inte är designad efter ens hjärna. Autism är en väldigt missförstådd diagnos, och kunskapen är oftast låg hos privatpersoner men även hos professionella. Det är relativt vanligt att mötas av fördomar och man blir lätt misstolkad. Det är ingen nyhet att personer med NPF-diagnoser har sämre förutsättningar i samhället. Fler pojkar än flickor upptäcks och diagnostiseras, eftersom diagnoskriterierna är utformade efter pojkars beteenden. Det gör att flickor går obemärkta förbi, och riskerar ett liv i utanförskap. Jag fick min diagnos först när jag var 30 år.

Jag har så länge jag kan minnas haft denna ständiga känsla av att inte höra till. Även fast jag har varit välkommen, så har jag aldrig känt mig som det. Det är som att jag bara stått utanför och tittat in, observerat. Aldrig upplevt någon riktig tillhörighet. Inte ens till min egen familj.

Många gånger har det nog sett ut som att jag hört till, men det har bara varit en synvilla. Jag har låtsats höra till, men att ständigt vara på tårna och anstränga sig så mycket är bara utmattande. Och till slut kommer kraschen. Jag inser att jag inte orkar längre. Låtsas vara någon som inte är jag är bara onödigt och dumt, samt tröttsamt för en själv.

Att leva som autistisk (AST) är både berikande och påfrestande. Berikande genom att jag har ett annorlunda synsätt på saker och ting. Jag går min egen väg, och står hellre ensam än har 100 falska vänner. Kreativitet och hyperfokus är bara några få av de egenskaper som kommer med diagnosen. Men självfallet är alla med AST väldigt olika varandra, och har olika svårigheter och styrkor.

Det som kan vara påfrestande är andra människors okunskap och oförståelse. Att bli dåligt bemött av andra, bara för att jag fungerar på ett annorlunda sätt är tyvärr vardag. Då syftar jag framförallt på myndigheter och arbetsmarknaden samt skolvärlden. Professioner som inte har kunskap om dessa diagnoser, och bemöter en på ett omänskligt vis. Detta är inte okej.

Det är tyvärr väldigt vanligt att tjejer går odiagnostiserade större delen av livet. De har lättare för att dölja sina svårigheter än vad killar har. Det gör att tjejerna flyger strax under radarn, eftersom de inte fångas upp lika snabbt. Men det är ett högt pris att betala, och det leder inte sällan till ytterligare svårigheter senare i livet. Till följd av detta kan hela vuxenlivet bli lidande, och vardagen outhärdlig.

Jag fick min diagnos för 1 ½ år sen cirka, då var jag 30 år. Det var blandade känslor när jag fick reda på den. Samtidigt som jag kände ett inre lugn inom mig, så gjorde det mig ledsen på något sätt. Kanske var det för att jag levt så länge med ovissheten som gjorde mig ledsen. Men ändå, äntligen hade jag fått en förklaring, det kändes som en lättnad.

Åren innan utredningen gjordes var allt väldigt stormigt. Jag försökte klura ut vem jag var, och var väldigt osäker på mig själv. Vilket jag fortfarande kan vara till och från, men inte i samma utsträckning som då. Jag var vilsen ur alla aspekter i mitt liv. Jag kämpade för att hitta en plats, men varje gång kom ett nytt bakslag. För varje fall reste jag mig och tänkte att det måste bli bra denna gång. Jag förlorade aldrig hoppet om mig själv.

Bild: Pixabay