- 2020-07-01
- Posted by: Elin Evander
- Category: Blogg
Min diagnosresa Skrivet av: Elin Burman
Hejsan alla bloggläsare!
Elin Burman är mitt namn och jag är i skrivande stund 29 år gammal. Jag är född och uppvuxen uppe i en liten by utanför Umeå, men sedan drygt 7år tillbaka har jag bott ute på Lidingö i Stockholm. Jag tänkte att jag i detta inlägg skulle dela med mig lite av min resa med min diagnoser; Aspergers syndrom och ADHD.
När jag fick mina diagnoser var jag 13år gammal. Jag hade just kommit in i den åldern då det var extra känsligt att vara annorlunda. Tonåren i sig är ingen lätt tid. En tid då det kanske är extra viktigt och passa in och vara som alla andra. Att då få en diagnos och ett kvitto på att man kanske inte alls var som alla andra var inte lätt. Jag valde under många år att förneka och trycka undan mina diagnoser mycket för att osäkerheten över att vara annorlunda var något som präglade mig som person. Att alltid sträva efter att passa in var något som på den tiden var väldigt viktigt för mig.
Åren i skolan blev ganska kämpiga mycket på grund av att jag såg mina diagnoser som en fiende och aldrig riktigt tog den hjälp jag kanske hade behövt. Efter ett år i gymnasiet hoppade jag av, då jag inte riktigt kände att jag passade in i gruppen. Jag fick otroligt bra stöd av skolan och kunde fortsätta läsa visa ämnen med en annan klass för att året efter hoppa på en ny linje. Tror det kan ha varit en fördel med att gå på en mindre skola med möjligheten till en bra anpassning.
Jag gick ut gymnasiet med årskullen som var ett år yngre än mig. Det som är något av det jag är mest stolt över i mitt liv är nog att jag gick ut där på trappen med ett fullständiga gymnasiebetyg. Jag kan inte påstå att det var lätt men jag gjorde det och jag gjorde det trots att jag inte anpassat min skolgång sett utifrån mina diagnoser. Efter det följde ett par år där jag snurrade runt och försökte hitta något som fungerade för mig, lite studier på Komvux och ett misslyckat försök till studier på universitet hanns med.
År 2012 fick jag nys om ett uppdrag i en för mig då helt okänd stad och med uppgifter jag aldrig provat på. Då jag alltid varit öppen för att prova nya saker och aldrig låtit mina diagnoser stoppa mig så hoppade jag på detta äventyr. Vad hade jag att förlora på det? I det läget kände jag varken någon som skulle medverka på samma uppdrag och jag hade ingen större koll på staden jag skulle tillbringa drygt 2 veckor i. Det uppdraget blev starten på det liv jag lever i dag och ingången till ett flertal nya äventyr. Efter att året därpå deltagit ytterligare en gång på liknande uppdrag var jag fast. Stockholm var min stad och där jag ville bo. Började därför med att plugga och bo ute på Bosön. Att få vara i en miljö med enbart människor som var där av samma anledning som en själv var helt fantastiskt.
Att plugga på folkhögskola är den form av studier som har passat mig och mina diagnoser allra bäst. Det jag dock minns fungerade mindre bra det året var att bo tillsammans med en okänd människa. Ett problem som säkerligen går att härleda till mina diagnoser. Men med stöd från skolan löste vi det problemet efter ett tag. Jag vet inte om mitt öppna sinne för äventyr hör ihop med mina diagnoser eller om det bara är så jag är som person. Men det är egenskap jag är otroligt stolt över.
Efter året på Bosön kände jag mig inte riktigt klar med Stockholm så jag fixade mig en egen lägenhet. I samma veva så började jag också på en daglig verksamhet ute på Lidingö där jag bodde. Där är jag kvar än i dag och trivs väldigt bra. Det var som en lättnad att få vistas och umgås med folk som har liknande diagnoser.
I dag är jag väldigt stolt över där jag är i livet och ser mina diagnoser som en del av mig och inte som en fiende. Jag utmanar mina diagnoser dagligen och gör saker som går utanför det man med asperger “ska” klara av. Jag är en lagspelare och älskar att lagidrott och vara en del av en grupp. Det har fått mig att jobba dagligen med att förstå andra människor. Jag har både i mina intressen och inom det jag jobbat med satt mig i miljöer där mycket av uppgifterna går ut på att träffa och ta hand om människor.
Det jag vill ha sagt med den här texten är att bara för att man har diagnoser så behöver det inte betyda att ens drömmar är onåbara. Ofta kan man göra precis det man vill, men kanske ibland på ett annat sätt än hur de flesta gör. Ge inte upp dina drömmar och mål bara för att det ”vanliga” sättet inte fungerar för dig!
Bilder: Pixabay