Barn och unga som maskerar sina svårigheter i skolan
Föräldrar skriker efter hjälp. De ser sina barns svårigheter och hur de kämpar. Men eftersom barnen många gånger maskerar sina svårigheter syns de inte i skolan.
Jag heter Johanna Goa, är utbildad beteendevetare och arbetar som terapeut, föreläsare och inspiratör för att öka medvetenheten kring npf. I det här inlägget vill jag uppmärksamma vad allmänheten sällan uppmärksammar, maskering hos barn och unga i skolan.
Bild: Privat
Jag har både personlig och professionell erfarenhet av att vara förälder till barn med adhd och autism. Jag har också personlig erfarenhet av just maskering. Känslan av att strida för någonting som för omgivningen inte syns. Det är minst sagt en känsla av maktlöshet, som fått mig att ifrågasätta mig själv och min roll som förälder. ”Är det jag, eftersom det bara är jag som ser?”. Jag har fått strida för mina barns osynliga svårigheter genom åren och jag kommer att fortsätta strida. Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns.
Att maskera sina svårigheter innebär att individen kämpar extra hårt för att smälta in och klara av att leva upp till omgivningens förväntningar. Vad vi ofta missar är att barn som maskerar också behöver anpassningar och stöd. I ett samhälle där vi släcker de bränder som uppstår istället för att arbeta förebyggande blir maskerande barn och unga väldigt utsatta.
Det är högst vanligt att barn och unga, framförallt flickor, kämpar så hårt för att klara av att leva upp till vad som förväntas av dem vilket leder till att de faller handlöst i en blöt fläck på dörrmattan väl hemma i sin trygga miljö. Föräldrar skriker efter hjälp och stöd men får ofta tillbaka ”allt fungerar jättebra här!” och ser ingen anledning att ge barnet mer stöd och anpassningar. Inte sällan får föräldrar till sig att det är i hemmamiljön det brister, eftersom det är där barnet får utlopp för sin frustration när det i själva verket är precis tvärtom, att barnet brister där barnet känner sig tryggt.
Denna problematik landar sällan i stolar som flyger genom klassrummet utan ett barn eller ungdom som på sikt mår dåligt psykiskt eller kanske inte förmår att gå till skolan alls.
Bild: Pexels
För att förstå hur maskering kan kännas för ett barn eller en ungdom brukar jag referera till känslan av att bära någon annans kläder, som dessutom är för stora och sticks. Individen snubblar runt i sina stora skor och kämpar hårt för att hålla byxorna på plats men det både kliar och skaver. Rädslan för att tappa byxorna i skolan är så stor att barnet eller ungdomen kämpar ännu hårdare för att bära upp sin förklädnad för att undvika att känna sig blottad eller fel. När individen kämpat så hårt för att bära upp sina stora och obekväma kläder, längtar hen hem. Väl hemma hinner individen knappt innanför dörren innan allt ska av. Då är ofta energin så låg att det brister. Bredvid barnet står ofta en förälder som tvingas bära upp barnet eller ungdomen resten av eftermiddagen för att göra om samma sak nästa dag.
Det behöver bli allmänt känt att många barn och unga i synnerhet flickor maskerar sina svårigheter i skolan, att det som inte syns också räknas och att vi behöver se till helheten. Hur mår individen när hen kommer hem? Vi behöver en gemensam målbild som över allt annat bör vara barnets välmående.
Som förälder till barn som maskerar sina svårigheter i olika sociala sammanhang skulle en omgivning med kunskap om maskering hjälpt mig otroligt mycket. Att istället för att bli bemött som om det är i hemmet de brister eftersom barnet lever ut sin frustation där, hade jag önskat att någon berättade för mig redan i början av vår resa om maskering. Det hade besparat mig år av självtvivel och givit mig kraft att hjälpa mina barn och ge dem rätt stöd tidigare. Först nu när jag ser klart och förstår att anpassningar behövs även där barnet ”biter ihop” har vi fått en fungerande vardag. Jag önskar att framtidens föräldrar får den kunskapen till sig i ett tidigare skede.
Text: Johanna Goa