- 2021-01-28
- Posted by: Elina Johansson
- Category: Blogg
Drömmen om ett jobb – Del 2: Arbetslivet börjar
Skrivet av: Katja Nykänen
Jag sökte jobb i Lund. Jag hittade några ställen där jag trivdes. Jag jobbade bland annat som utbildare i idrottspsykologi på latinskolan i Malmö och undervisade i prestationspsykologi. Jag älskade mitt liv i Lund så mycket! Jag ville egentligen inte lämna lund, för jag älskade staden och trivdes så bra på mina jobb. Men så får jag veta att min mamma är döende i ALS och jag rasar ihop på psyk-akuten i Lund. Jag mådde riktigt dåligt och fick senare komma till psykiatriska öppenvårdsmottagningen.
Jag fick ett jobb som utbildningskonsulent i Katrineholm och flyttade dit. Jag tyckte om det jobbet, men jag mådde så fruktansvärt dåligt, av flera olika orsaker. Min mamma hade ju nyss dött. Jag märkte att jag inte kunde koncentrera mig. Jag hade svårt hålla ihop samtal på möten och svårt att skriva ned och komma ihåg saker. Jag hade också svårt att hitta när jag skulle till en förening och hälsa på. När jag sedan inte fick undervisa i idrottspsykologi, som var det jag tyckte om, börjar jag ledsna. Min roll blev att hitta föreläsare. Varför ska jag göra det när jag själv kan föreläsa?
Det var runt den här tiden som jag fick min diagnos. Det började med att min kollega, som vi kan kalla Lisa, fick en adhd diagnos, sa upp sig och kom in på psykologprogrammet. Jag ville egentligen göra samma sak. För det var nu jag förstod: Har hon adhd – då har jag det också. Jag kände igen mig så mycket i henne. Jag började läsa om det, och förstod att jag nog hade adhd. Jag genomgick en utredning och det gick snabbt. Den visade att jag har adhd, kombinerad form. Jag frågade – men är det säkert? Min uppväxt då? Sorg och depressioner? Asperger?
– Nej, adhd är det är det enda som är kvar. Nej, uppväxten kan inte förklara dina svårigheter. Dina symptom har du haft hela livet.
Jag fick hämta ut adhd-medicin. Jag började svänga i humöret ännu mer. Jag blev manisk och var ute och sprang. När jag kom in genom dörren ville jag ta livet av mig. Jag hade svimningar på jobbet och mådde ännu sämre och gick ned i vikt. Man satte då in litium mot bipolaritet och det gjorde mig stabil. Jag slutade gråta. Men min impulsivitet kvarstod. Jag fick prova en hel del olika mediciner innan jag hittade rätt -men då hade jag redan hunnit säga upp mig från Sörmlandsidrotten, där jag blev så uttråkad eftersom jag inte fick föreläsa.
Jag hittade det som jag då trodde var mitt drömjobb. Lärare på KompetensUtvecklingsInstitutet. Jag gick rakt in i en lejongrop. Jag undervisade i 12 ämnen och brände ut mig. Jag tog på mig mer än jag klarade och fick sömnproblem. Det här handlade om min bristande impulskontroll och mina svårigheter att kunna se konsekvenser efter handlande. Efter kraschen fick jag inte stå i centrum längre. Att leda och stå i centrum är det jag verkligen tycker om och är bra på. Nu hamnade jag utanför, allt. De impulsiva beslut jag tog, när jag sa upp mig och började på ett jobb där jag fick alldeles för mycket att göra, fick enorma konsekvenser.
I mitt nästa inlägg får ni läsa om hur jag försöker ta mig tillbaka till arbetsmarknaden och hur jag sedan kraschar än en gång.