- 2021-02-08
- Posted by: Elina Johansson
- Category: Blogg
Drömmen om ett jobb – Del 1: Min skolgång
Skrivet av: Katja Nykänen
Vem är Katja? Jag föddes 1976 och min mamma sa -nu har jag något att leva för! Jag älskar båda mina föräldrar men jag kommer från en mycket dysfunktionell familj. Jag var som barn intresserad av att röra på mig och att sjunga. Jag hjulade och stod på händer. Mamma tyckte jag skulle passa bra in i en gymnastikgrupp – så när jag var sex år började jag med gymnastik. Jag höll på länge med gymnastiken, ända till jag var 20 år. Jag var blyg i skolan men gillade samtidigt att framträda. Jag mådde dock fruktansvärt dåligt av min situation hemma då mina föräldrar grälade en del. Jag fick vara med om två skilsmässor. Jag pratade aldrig med någon om hur jag mådde utan jag gick till skolan oavsett hur dåligt jag mådde. Men jag kände mig utanför och annorlunda jämfört med de andra och hade dåligt självförtroende.
Ingen lärare misstänkte att jag hade någon diagnos eller att jag hade jobbigt hemma. Jag kände inte att jag hörde hemma någonstans, varken i skolan eller hemma. Jag fortsatte att hålla allt inom mig, men lyckades ändå prestera i skolan. Ingen märkte något. Men det fanns saker i skolan som var svårt för mig, trots att jag presterade väl över lag. På hörförståelse-övningar fattade jag ingenting. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag bara låtsades förstå hela tiden. Istället ritade jag blommor i skrivboken och gungade på stolen. Jag var uttråkad och det kändes som att jag inte fattade någonting. Jag fick ofta kommentaren ”bra, men kan bättre” av läraren. Ingen sa till mig när jag gungade på stolen. Ingen märkte mina blommor jag ritat. Hur länge skulle jag orka spela att allt var bra? Varför såg inte lärarna mig? Varför kunde jag inte visa mer vad jag egentligen kunde?
Jag hade behövt stöd både med själva skolarbetet och med det sociala. Jag kände att jag inte tillhörde något gäng. Det berodde på en mycket dålig självkänsla och att jag har svårigheter att ta initiativ. Jag hade svårigheter att se var man ska flika in i en konversation. Då blir det svårt att fungera i grupp. Det går lättare när jag har taktpinnen. Jag var annorlunda. Det är svårt att säga exakt på vilket sätt, men det märktes på mig att jag inte var som de andra. På låg och mellanstadiet hade jag mjukisbyxor och strumporna uppdragna över byxorna, till exempel. Det tror jag inte klasskamraterna hade. De hade väl jeans.
I klass 7-9 presterade jag bra. När jag hade lärare som såg mig vågade jag svara på frågor. Jag pluggade för att visa hur bra jag var. Jag dolde och fejkade mitt mående. Ingen märkte något och jag fick inget stöd. På fritiden tränade jag gymnastik. Träna, träna, träna! Jag spelade handboll också och provade orientering och basket. Men gymnastiken var mitt hem. Gick i skolan med hyfsat bra betyg. Fast jag trivdes inte alls i skolan. Jag gick ut med bra betyg. Lärarna trodde inte det var något fel eftersom betygen var bra . Men jag tror jag hade kunnat ännu bättre.
På gymnasiet blev det svårare med koncentrationen. Jag tyckte skolan var tråkig men vissa ämnen som idrott var kul. Jag försökte att passa in i skolan men kände inte att jag hörde till något gäng eller så. Att leda gymnastik var min grej – där jag fick vara mig själv. Men jag mådde väldigt dåligt. Här började jag också få djupa depressioner och självmordstankar. När jag var 18 år besökte jag psykiatrin för första gången och fick en jättegullig samtalsterapeut. Jag förklarade att någon kille aldrig skulle vilja ha mig och hur fruktansvärt dåligt jag mådde. De försökte på alla vis förstå vad som var felet med mig men man lyckades inte riktigt. Jag tappade skolan och betygen sjönk.
Efter gymnasiet sökte jag till idrottsvetenskapliga programmet i Falun. När det är intressant kan jag djupfokusera. Det här var riktigt roligt och jag fick både VG och G i betyg. Men jag mådde fortfarande dåligt och jag fortsatte dölja mina problem. Det var djupa depressioner och olycklig kärlek. Det kunde jag däremot inte dölja – att jag var så olyckligt kär. Jag tränade gymnaster och det gick väldigt bra för dem. Men det tog slut. Jag föll i depression igen. Jag kämpade på och fattade inte var det var med mig – men jag ville inte ge upp. Jag flyttade till Borlänge för att slippa min hemstad. Tränade i ett SM lag i truppgymnastik. Jag var utanför i gruppen och fick inga vänner. Jag var som i en bubbla. Jag fick vara med på en tävling och hoppade ett överslag över ett högt bord. Jag var så stolt!
En dag fick jag ett brev i brevlådan. Det stod att jag kunde söka idrottspsykologi i Lund eftersom jag klarat idrottsvetenskap. Jag sökte och kom in! Att läsa idrottspsykologi var så roligt så jag flyttade till Lund för att fördjupa mig. Fick VG på en kurs i forskningsmetodik. Wow! Jag älskade mitt liv i Lund. Men jag har ju mina problem, så det går i full fart och sen kommer depressionen.
Jag for därefter till Leuven i Belgien och fördjupade mig ännu mer och gjorde en uppföljningsstudie på en doktorsavhandling. De tänkte skicka hem mig först för de upptäckte att jag hade problem. Ja, här kommer mina diagnoser in, som jag inte visste att jag hade. Jag svängde i humöret och hade svårt att koncentrera mig. En gång skulle jag printa ut forskningsresultat. Det var en lång lista på minst fem meter. Min uppgift var att hitta det mest intressanta resultaten. Jag visste då inte att jag har problem med att sortera information. Men en professor såg mig som den jag var, – Katja. Och han trodde på mig. Det slutade bra. Jag fick senare presentera resultaten på en världskongress 2001, i Skiathos Grekland. Det bästa jag gjort. Jag fick också min examen: filosofie magister i idrottspsykologi. När det är intressant presterar jag på topp!
I mitt nästa inlägg får ni läsa om mitt arbetsliv och hur det slutade med att jag brände ut mig.