- 2021-01-28
- Posted by: Elina Johansson
- Category: Blogg
Drömmen om ett jobb – Del 4: Att hitta rätt igen
Skrivet av: Katja Nykänen
Sedan kom jag till ett väldigt fint ställe. Second hand. Människorna där var vänliga och tog hand om mig. Man dömde inte ut, eller mobbade mig. Jag fick gå med mina stela armar. Men allt eftersom tiden gick fick jag sänka medicindoserna och jag började känna igen min kropp igen. Men det tog lite tid.
Samtidigt kände jag mig ostimulerad och vill göra något roligt på min fritid. Jag fick en ny möjlighet genom Katrineholmsgymnasterna. Jag går en gruppträningsinstruktörs-utbildning, klarar ett prov och får en licens! Enorm lycka sprider sig i mig! Samtidigt övergår mina arbetsinsatser som frivillig på second hand till en arbetsträning på 50%, sedan 75%. Ja, och som vanligt måste jag göra något kul. Och vet ni vad jag fixar igen!?
Jag går en danzy instruktörsutbildning. På kursen var det högt tempo. Jag kunde hänga på de andra i gruppen hyffsat. Och jag kunde röra mig! Jag förstod först inte att jag var på en licensieringsutbildning i danzy. Jag skulle mejla min kursledare om en sak, och då frågade han: – vill du inte licensiera dig?
– Ja, svarade jag. Det har jag missat. Hur lång tid har jag på mig?
– Till 30 september
Det innebar 2 månader för mig. Hade jag tagit in informationen från början hade jag haft 6 månader på mig. Det här med att ta in information är något jag har svårt med. Det stod ju i kursbeskrivningen ”licensierad danzy instructor”. Okej, jag hade inte fattat, – men jag grejade det! Strax före jul 2020 fick jag veta att jag var godkänd. Nu är sorgen den att jag inte får leda. Corona sätter stopp. Men jag övar hemma.
Min arbetsträning på second hand hade jag på textil avdelningen. När min SIUS-konsulent på arbetsförmedlingen och chefen meddelade mig att jag fått platsen tänkte jag: ”Det kommer aldrig fungera att prismärka dukar, handdukar, lakan och gardiner.” Och det blev som jag trodde. Det fungerade inte. Jag mådde så dåligt på second hand-butiken så efter ett års arbetsträning sa jag NEJ! Nu räcker det. Jag vill inte att min nivå sänks. Jag klarar mer! Vänliga människor i all ära, men jag klarar inte att bara prismärka handdukar. Jag var så uttråkad och all energi var som bortblåst. Jag kände mig så låg och att jag faktiskt kan mer än så. Jag tappade mig själv.
Min ersättning höll på att ryka men arbetsförmedlingen stödjer mig med aktivitetsstöd och idag är jag arbetssökande. Jag väntar också på en utredning av en arbetspsykolog, då jag hoppat av så många jobb. Men söker mig tillbaka till det som en gång fungerade, nämligen att undervisa och föreläsa. Det jag har gjort i Lund och Leuven är ju någoting jag håller starkt vid. Jag är jättestolt över att jag undervisat i medicin och mental träning och att jag varit på Världskongress. Den Katja vill jag tillbaka till.
Nu återstår att se var jag kommer att hamna. Kommer jag att komma in på arbetsmarknaden? Yrkeshögskola kanske skulle passa mig? Mitt drömjobb är organisationskonsult. Jag har sett så många organisationer som inte fungerar – så jag vet vad en organisation behöver, nämligen kommunikation. Men det är en dröm! Likaså är det en dröm att bli artist, även om det kanske inte är realistiskt.
För att det ska fungera behöver jag rätt hjälp. Att man ser mina förmågor. Gärna att jag tillsammans med arbetsförmedlingens psykolog kan kartlägga mina styrkor och svagheter. Hur kommer det sig att jag ständigt blir uttråkad? Det är mitt största problem. Psykiatrin ska även göra en ny utredning, då man misstänker autism. Jag kommer att behöva stöd och att någon tror på mig för att jag ska hitta ett jobb som fungerar för mig. Jag tänker inte ge upp!