- 2021-01-28
- Posted by: Elina Johansson
- Category: Blogg
Drömmen om ett jobb – Del 3: Upp som en sol och ned som en pannkaka
Skrivet av: Katja Nykänen
År 2006 kraschar jag på KUI. Jag brände ut mig. Jag försökte att jobba som idrottslärare år 2007. Men jag hade ingen ork, så jag blev där bara någon månad. Därefter praktiserade jag på flera ställen, med varierande resultat. Bland annat jobbade jag i kassan i en klädbutik, hade hand om chatten via BRIS och ledde frigörande dans för personer med NPF i projektet Tillväxten som genomfördes inom Attention. På en del ställen fungerade det inte för mig och jag mådde mycket dåligt. I Attentions projekt trivdes jag, eftersom jag också fick föreläsa, vilket jag älskar, men ändå kraschade jag och jag kunde inte fortsätta där. Min självkänsla blev ännu sämre.
Ett år jobbade jag som projektmedarbetare på 75% och vid sidan om slet jag för att få ihop det till 100%, genom att leda 8 pass på Actic. Jag älskade att instruera och var kvar på Actic några år som timanställd. Jag bad om en 25% tjänst. Men nej, det fick jag inte. Eftersom jag inte hade någon finansiering på sommaren så behövde jag säga upp mig och blev heltidssjukskriven. Jag ångrar att jag sa upp mig från Actic! Jag hamnade istället på Arbetslivsresurs i Eskiltuna och hur de än försökte hjälpa mig hamnade jag på konstiga ställen – bland annat i en ostrukturerad teatergrupp. Jag fick också vara på en skola som elevassistent. Jag vet inte vad som hände, men jag kan inte vara i en så ostrukturerad miljö, så jag fick sluta. Sedan var jag också på ett behandlingshem. Där fick jag bara städa och jag blev så uttråkad. Såååå uttråkad.
Under denna period gick jag också ledarutbildning i frigörande dans. Jag upplever eufori, lycka och får bearbeta mina trauman och min barndom. Jag tar mina sparpengar till detta och märker inte att de håller på att slut. Jag pysslar med djup meditation. Jag beställer kursböcker på nätet och gör övningar hemma i vardagsrummet. Jag försöker hitta mig själv genom meditation. Någonting hände här. Jag mådde så dåligt av meditationen att jag sjönk så djupt att jag blev inlagd på psyk. Det blev för mycket! Jag hade mediala upplevelser och betedde mig psykotisk. Detta var hösten 2016. Jag hamnade här i tre månader. Det som hände mig här skulle jag inte önska min värsta fiende.
Jag mådde så dåligt att jag hade självmordstankar. Jag fick mer och mer medicin. Medicinerna gjorde mig stel. Tillslut kunde jag inte gå riktigt. Jag kunde inte tvätta mitt hår själv då armarna var så stela och inte borsta tänderna eller skära min mat själv. När min vän kom för att gå på bio med mig en fredag kväll, kunde jag knapp ta mig nedför trapporna. När jag kom ut från psyk hade jag fortfarande svårigheter med min stela kropp. Hos mig gick tanken hur stor skillnad det är när man kan stå på en världskongress och sedan bli så medicinerad så att man inte kan gå.
I mitt nästa inlägg får ni läsa om hur jag försöker hitta mig själv igen.