Utanförskapet som aldrig tar slut

Inlägget är skrivet av Anna Nyström, bloggare hos Attention Stockholm, tillsammans med Carolina Alexandrou.

Klicka här för att komma till en presentation av Anna >>

Varför är arbetsmarknaden för oss med psykisk ohälsa och  neuropsykiatriska diagnoser så kall och hård? Hur kommer det sig att många av oss inte ens får en chans att komma ut i arbetslivet och få nytta av våra starka sidor? Varför förutsätts det att vi ska jobba utan lön en längre period – på så kallad praktik/arbetsträning? Vi vill låta röster från drabbade personer höras, och vi har inlett med att träffa Ester. Här är hennes historia.

Ester har gått på olika dagliga verksamheter i 10 år, och hon har en diagnos inom autismspektrat, alltså en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/variation (NPF). Verksamheten är till för att hjälpa henne och andra att komma ut i arbetslivet genom praktik på en passande arbetsplats. Ester har testat över 10 stycken praktikplatser, bland annat kontor och mataffär. Trots att hon upplevt dåligt bemötande från coacher på de dagliga verksamheterna och från handledare ute på praktikplatserna har hon fortsatt kämpa mot sitt mål: en anställning – ett "riktigt" jobb. Ett jobb där hon får lön för det hon gör, precis som kollegorna.

Hon har haft kontakt med både arbetsförmedlingen och dagliga verksamheter när det gäller att hitta praktik och jobb. Ester tycker att de dagliga verksamheterna har en lite mer välkomnande atmosfär, men flera gånger har hon känt att hon blir behandlad som ett barn. Ett exempel på det är när en coach på en av verksamheterna kallade Ester och de andra deltagarna för "mina aspergare", vilket Ester tyckte kändes som dagisfasoner.

Ester beskriver hur coacherna på den nuvarande dagliga verksamheten håller tillbaka henne när det gäller jobb.  De säger att hon kanske inte får tillbaka sin sjukersättning om hon börjar jobba och jobbet inte skulle fungera för henne. Det skrämmer Ester och får henne att ta ett steg tillbaka.  En coach har också sagt att hon inte borde "ha så höga krav på sig själv", när Ester uttrycker att hon vill ha en anställning. Istället önskar hon att hon kunde få mer pushning och stöd  i att söka ett "riktigt" jobb som ger lön.

När Ester sa till sin coach att hon bara vill ha ett jobb, så svarade coachen att "det är det hundratusen andra som också vill". Hon känner att hon inte får uttrycka sitt missnöje utan att bli emotsagd eller klappad på huvudet som ett barn. Alla de här kommentarerna tycker undertecknade visar på stor oprofessionalitet och att det är fel personer på fel plats.  Personal på dagliga verksamheter och coacher som ska hjälpa oss med NPF ut på arbetsmarknaden måste ha stor kunskap om vilka svårigheter NPF medför, så att de kan ge rätt stöd  för att våra förmågor och styrkor ska komma till sin rätt – inte få oss att både tvivla på oss själva och känna oss missförstådda. Vi har själva upplevt liknande situationer som Ester och vet hur hemskt det kan vara, särskilt om man är en känslig person.

girl 3394947 960 720

Bild: Pixabay

Ytterligare en negativ sak på de dagliga verksamheterna är att personalen ibland har förklarat allt hon säger med hennes diagnos. Som att hon inte är en person med åsikter att ta på allvar. Ester upplever att personalen på nuvarande verksamheten tycker illa om när hon ställer lite krav på dem och uttrycker sin vilja och behov. Sättet personalen ser på Ester och de andra som går där borde förändras, tycker hon. Hela verksamheterna borde ändras i grunden.

Ester tycker att en del sociala situationer är svåra. Hon beskriver också att hon är på en praktik-/arbetsplats för att jobba, inte småprata. Detta var det en handledare på en arbetsplats som påpekade: "du säger ju ingenting, du kan ju fråga vad man har gjort i helgen". Ester upplevde detta som en kvarsittningssituation, som att hon betett sig illa på lektionen och fick stanna kvar och träffa rektorn. Hon kände sig påhoppad och som att hennes personlighet kritiserades.
Coacherna på verksamheten la över allt på henne efter den här händelsen genom utvärderingen att hon: "inte kunde ta kritik och gav upp direkt för motgångar". Att hon inte fick något stöd i den här situationen från coacherna var det jobbigaste av allt.

Ester berättar att hon tycker det är trist att inte ha riktiga jobb på CV:t, utan bara praktik. Vi frågar vad Ester tycker att hon behöver för stöd på en praktik-/arbetsplats. Hon säger att det är den inledande fasen som är det svåra: att ta kontakt med arbetsplatsen och få förståelse för att hon kan tycka det är svårt med sociala situationer. Det är i början när hon är ny och ovan som det är jobbigast. Sedan, när hon kommit in i rutinerna, jobbar hon på som alla andra.

Vi blir ledsna av att höra att Esters självkänsla har sänkts under åren på de dagliga verksamheterna och av att aldrig komma vidare i arbetslivet till en vanlig anställning. Något som ger henne styrka är hennes extrajobb – som hon har ordnat på egen hand. Ester har en stor passion för dans och teater, och det är inom dans hon extrajobbar, som frilans. Idag har hon praktik på ett postkontor. Hon hoppas på att det ska leda till jobb, men har inte några garantier för det. Hon beskriver systemet med praktik som: "en lång väg för att få ett jobb med relativt enkla arbetsuppgifter".

Esters mål för framtiden är att få en anställning på deltid. Den största drömmen är förstås att kunna försörja sig på dansen! Hon skulle också vilja starta en egen verksamhet för och av personer med psykisk ohälsa (med oss, bland andra!). Då kan hon som har erfarenhet av att ha upplevt oförståelse och okunskap, bemöta andra i liknande situation på ett värdigt sätt.

masks 827731 960 720

Bild:: Pixabay

Hur kan det ha blivit såhär? De som vill ha ett jobb, de som sköter sitt jobb och de som vill arbeta istället för att sitta i fikarummet får ingen anställning. Dessa människor möter istället ett stort motstånd  från kollegor och arbetsgivare på grund av sin personlighet, sina svårigheter och sin diagnos. Det råder en norm att man ska vara social och flexibel jämt, vilket blir väldigt jobbigt att leva upp till om man har exempelvis social ångest eller autismspektrumtillstånd. Vi tycker att man behövermöta individen, och respektera att alla är olika.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/variationer (NPF) som autismspektrum/asperger och adhd/add kommer ofta med tilläggsdiagnoser som social ångest, depressioner, ätstörningar och självskadebeteenden. Men det betyder inte att man är en sämre person för det. Tvärtom. Det finns mycket positivt med att ha en NPF-diagnos. Dessa personer är ofta väldigt kreativa idésprutor, noggranna och fokuserade, vilket lämpar sig väldigt väl inom arbetslivet. Att kunna hålla fokus på något som intresserar en är guld värt, och kan ta en långt.

Ester berättar om sina starka sidor: noggrannhet, att hon gillar och vill jobba och att hon har lätt för att fokusera. När hon kommit in i ett flow har hon svårt att avbryta. Det är så tråkigt att man inte ger dessa fantastiska individer en chans! Personer med NPF har ett annorlunda tänk som neurotypiker (personer utan NPF) inte har, och ofta ett otroligt detaljseende, vilket gör att dessa människor ser saker som andra inte ser. Om människor med NPF-diagnoser skulle få en chans på arbetsmarknaden, skulle vi kunna skapa under!

Som samhället och arbetsmarknaden ser ut idag är det i princip omöjligt att få jobb om du inte redan har arbetslivserfarenhet. Men om du aldrig får chansen att skaffa dig någon sådan, då? Om du knappt får komma ut på en fungerande eller anpassad praktik? Vi med psykisk ohälsa/diagnos drabbas av ett utanförskap som aldrig verkar ta slut och som i värsta fall påverkar oss genom hela livet. Ofta ligger vi flera steg efter jämnåriga utan diagnos som har kunnat skaffa sig utbildning, jobb och karriär.

Det är tyvärr verkligheten idag.

Vill du läsa mer av Anna och Carolina?

Carolina Alexandrou - driver facebook-sidan och bloggen Autismens Ansikten: 

https://www.facebook.com/autismensansikten/
https://autismensansikten.wordpress.com/

Anna Nyström - driver facebook-sidan Kan jag få låna någon annans liv? Kampen mot psykiatrin: https://www.facebook.com/Kanjagfa/

Skriv ut E-post

The right fit

puzzle 3223874 1920

Inlägget är skrivet av Anastasia Ball, som fick diagnosen AST, nivå 1, vid 32 års ålder

Jag hade ett sommarjobb på en camping, när jag var kring 20 år gammal och pluggade catering. Jag fick göra allt från städning, till matlagning och servering och om kvällarna fick jag sköta krogen. Dagarna var långa, ofta väl över 12 timmar och jag bodde på stället i fem-sju dagar i sträck, vilket gjorde att jag hade ingen egen tid alls.

Anställningen tog slut väldigt plötsligt, en måndag efter ett stort helgevent. Den helgen sov jag i cirka 6 timmar per natt, och jobbade resten av tiden. På måndag morgon skickade mig min chef att göra mackor, och när hon kom för att kontrollera en kvart senare, blev hon arg och började skrika på mig. Enligt henne var jag långsam, lat och omotiverad, eftersom jag bara hade fixat sju mackor på en kvart.

Det min dåvarande chef omöjligt kunde ha vetat var att när jag var liten, fick jag alltid vänta till sist innan jag fick börja göra mina mackor. Att göra en macka var en process och jag blev mycket frustrerad om folk avbröt mig. Smöret skulle bredas perfekt, med jämn tjocklek, sedan skars pålägget i bitar och en invecklad mosaik byggdes för att se till att hela brödets yta täcktes. Mina mackor var perfekta! 

Först många år senare vågade jag prova att jobba igen. Jag hade börjat studera på universitetet och en nära vän, som jobbade som matematiklärare på en vuxenutbildning, bad mig att vikariera för honom en vecka. Den veckan visade sig att vara upplysande! Inte bara för att jag insåg att det var kul att undervisa, men också för att det visade sig att både mina kollegor och elever uppskattade hur noggrann och tålmodig jag var. Alla de egenskaper som ställde till det på det förra jobbet, visade sig att vara en riktig styrka på det nya jobbet!

Autism-pusselbiten har varit lite kontroversiell, men själv tycker jag om liknelsen! När man har autism, har man ofta en känsla av att inte passa in, man känner sig fel och trasig. Så försöker man förändra sig, eller åtminstone dölja hur felaktig man är. Som en pusselbit som kläms in på fel ställe, som nästan passar in, men ändå inte. Jag önskar att jag hade kommit på det tidigare; svaret visade sig vara att hitta rätt ställe, hellre än att försöka att förändra mig själv, för att passa in där jag inte hörde hemma. Jag är inte fel eller trasig, bara unik, och det går inte att klämma in mig var som helst!

The right fit av Anastasia Ball 33 år med AST 1 och ADHD

Bild: "The right fit" av Anastasia Ball

Skriv ut E-post

Historian om hur Attention bildades

Ett nytt riksförbund bildas

Texten är skriven av Ellinor Baurne

Bilderna kommer från Pixabay

Min yngsta dotter var en klurig unge som liten. Hon hade svårt att vara still och att koncentrera sig, förutom när hon broderade stora korsstygnstavlor eller byggde komplicerade legokonstruk­tioner. När hon var i 10-årsåldern lyssnade jag på en föreläsning av professor Christopher Gillberg. Han visade med hela kroppen hur barn med MBD, som det då hette, rör sig.

 

Nu förstod jag äntligen. Jag fick även tips på en mammagrupp inom RBU. Det var deppiga möten. Alla klagade över hur jobbigt de hade det och hur de fick kämpa både med dagis och skolor för att det skulle fungera för barnen. De läkare de sökte stöd hos ville inte heller förstå barnens problem. Efter några år hade vi utvecklat gruppens arbete till något mer positivt men det visade sig svårt att gå vidare inom RBU som ju arbetade för rörelsehindrade barn. Våra barn älskade att springa och rusa runt.

boy 1298788 1280

En vacker sommardag den 22 juni 1999 träffades Agneta Hellström, Åsa Vernersson och jag för att äta lunch. Agneta arbetade inom Stockholms läns landsting med ”barn och ung­domar i behov av särskilt stöd” och Åsa från Västervik var mamma till en son med ADHD, den nya be­näm­­nin­gen, och hade tillsammans med sin man en hemsida om ADHD. Själv hade jag för­utom mitt engagemang inom RBU hunnit få kontakt med flera, mest mammor, i andra före­ningar i Stock­holm som jobbade med liknande funktions­hinder. Vi hade så smått samlats i en förening vi kallade Neuroknuten. Under lunchen blev Agneta, Åsa och jag rörande eniga om att ett nytt riks­förbund för ”våra” funktionshinder behövdes och vi beslöt att starta till hösten.

Naturligtvis insåg vi inte hur stort det var att bilda ett riksförbund och heller inte hur mycket jobb och absolut inte alla problem det skulle medföra men det var nödvändigt att göra något. Själv passade det mig att trappa ner på uppdragen i min firma, så varför inte börja med något nytt. Att jag var en bit över sextio funderade jag inte på.

I slutet av september höll vi ett första inter­rimsmöte hemma hos mig. 19 stycken kom. Det blev trångt och intensiva diskussioner runt köksbordet. Till slut tog vi beslut om att bilda ett förbund för neuro­psykiatriska funktionshinder, NPF. Redan mor­gonen därpå hade 40 stycken anmält sig som med­lemmar på ADHD-hemsidan. Innan nyår hade 700 intresserade hört av sig. I januari anordnade vi förbundets första planerings- och arbets­möte i Huddinge med 90 del­tagare från hela landet. Vi var på rätt väg och bollen var i rullning.

flower 887443 1920

Första årsmötet hölls sedan i Kalmar i maj år 2000 med 200 deltagare i den stora nybyggda Kalmarsalen smyckad med mängder av gullvivor plockade av Kalmar-mammorna och deras barn. En sty­rel­se valdes och beslut togs om stadgar, medlemstidning och foldrar. Jag val­des till ord­föran­de för för­bundet som fick namnet Attention efter en tämligen korrekt omröst­ning.

Utvecklingen av förbundet fortsatte sedan i snabb takt. Styrelsen och många andra runt om i landet gjorde ett otroligt jobb. Bland de aktiva fanns såväl föräldrar och yrkesverk­samma som ungdomar och vuxna med eget funktionshinder. Särskilt den senare gruppen hade många förslag på vad Attention skulle ägna sig åt. Personer med NPF är ofta mycket kreativa och detta var ju deras förbund. Något de väntat på. Men allt kunde vi inte göra, åtminstone inte på en gång. Som ordförande fick jag ofta försöka skjuta idéerna på framtiden, till 5-års­planen sade jag skämt­samt.

Snart insåg vi även att vi bil­dat ett förbund för funktions­nedsatta som kan ha svårt med samspelet med andra män­niskor och ibland att kontrollera sina impul­ser. Det uppstod ofta problem att hantera starka och intelli­genta personer som också kunde vara mycket osmidiga och lätt blev osams. Men även det lärde vi oss men trots att det var just dessa vi jobbade för tappade vi tyvärr ändå en del som valde att sluta i förbundet.

Överallt i landet bildades lokala före­ningar. Vår målsättning var att det lokala arbetet skulle vara basen i förbundet och efter två år hade 16 föreningar bildats. Förutom årsmöten och styrelsemöten blev det snabbt behov av olika planeringsmöten. Övernatt­ningar vid mötena löste vi genom att bo hemma hos varand­ra. Ett bra sätt att lära känna alla. Vid ett möte med styrelsen hade vi ställt om min villa till ett vandrarhem med sängar i alla ut­rymmen.

Redan från start hade vi kontakt med ledande personer inom barn- och vuxen­psykiatrin, barn­habili­te­ringen och skolan. De stödde förbundet och på initiativ av Agneta Hellström bildades ett kunskapsråd som hjälpte oss med komplicerade frågor. Vi hade även kontakt med ledande experter i Amerika där man länge ägnat sig åt neuropsykiat­riska funktionsned­sättningar.

Förbundet lyckades få ekonomiska bidrag från olika håll. År 2001 uppfyllde vi reg­lerna för statligt bidrag och fick 1,4 mkr från Socialstyrelsen. Det gav oss möjlighet att hyra en liten källarlokal i Årsta och att anställa Birgitta Engholm för att hålla ihop vårt arbete.

meeting 1453895 1280

Men allt var inte lika rosenrött. Attention hade knappt hunnit starta då vårt första problem dök upp när Eva Kärfve gav ut sin bok ”Hjärnspöken. DAMP och hotet mot folkhälsan”. Kärfve hördes och syntes överallt i media. En osäker­­het spred sig om de neuro­psykiat­riska funktions­hindren verkligen fanns. Strax uppen­barade sig också scientolo­gerna och deras Kommitté för Mänskliga Rättigheter, (KMR). Namnet var medvetet valt för att för­växlas med FN:s råd för Mänskliga Rättigheter. KMR påstod ”att psykia­trin är upphovet till allt ont” och ”att psykia­triker drogar ner barn med narkotika”.

Debatten som följde skapade ifrågasättanden och nedsvärtanden av neuropsykiatrin och diag­noserna samt motstånd mot mediciner och forskningsprojekt. Att bemöta allt detta tog tid och kraft men stärkte även vårt arbete. Eva Kärfve och ett par läkare drev också en förtals­kampanj mot Christopher Gillberg och hans forskning, vilket till slut resulterade i att hela forsknings­materialet förstördes. Scientologerna tog till demon­stra­tioner. Vid ett tillfälle stod de utanför Socialstyrelsens lokaler vid Västerbroplan när vi skulle gå därifrån efter ett möte. Man fick lov att släppa ut oss bakvägen. En annan gång stod KMR med fanor vid alla ingångar utanför Norra Latin inför en konferens vi hade där.

De illvilliga utsagorna från Kärfve och KMR störde även vårt eget arbete då den chatt vi startade för att hålla kontakt inom förbundet blev attackerad. Redan på den tiden fanns det vi idag kallar näthat på sociala media. Vår webbmaster försökte plocka bort det värsta men till slut var vi tvungna att stänga chatten.

En fråga som hängde med länge var ifrågasättandet av NPF som biolo­giskt betingat. Även om man insett att ”kalla mammor” inte var orsaken till barnens problem så diskuterades flitigt upp­växt­miljöns betydelse för NPF. Vid ett tillfälle blev jag uppringd av STV om en intervju. Anna Hedenmo och en fotograf kom hem till mig för att göra intervjun. Jag blev närmast bom­barderad med frågor och med film­kameran endast någon meter fram­för ansiktet hävdade jag så gott jag kunde och allt tröttare att NPF är biologiskt betingat. Anna Hedenmo vände och vred på frågorna för att få mig att säga det hon önskade, att jag åtminstone skulle ifråga­sätta att det enbart var biologiska orsaker. Som tur var var detta dagen före 11-sep­tember attentatet år 2002 så intervjun sändes aldrig.

Jag vill tolka dessa ifrågasättanden och det motstånd förbundet mötte som en reaktion från ”samhällets” sida mot ”nya” diag­noser och den ”explosion”, som man kallade det, av diag­noser som kom. Kanske en naturlig förnekelse av något nytt. Som ett svar på allt förnekande sade en mamma vid ett möte att ”de kan få låna mitt barn en vecka så ser de vad vi talar om”.

Efter fyra år avgick jag som förbundets ordförande och har sedan ägnat mig åt andra upp­drag inom Attention. Till ny ordförande valdes Anki Sandberg. Förbundet har fortsatt att utvecklats och har nu över 14 000 medlemmar i 60 lokala före­ningar runt hela landet.

När man nu tänker tillbaka dyker naturligtvis frågan upp om det var rätt att bilda för­bundet. Vad har Attention uträttat och vad har förbundet egentligen betytt? Svaren är många. Det första är kanske den kunskaps- och informationsspridning som gjorts och att de fel­aktigheter om funk­tions­hindren som funnits ebbat ut. Viktigt är även de nätverk som bildats som gett möjlig­heter till kontakter och sam­arbete, nya projekt och forskning. Idag vet de flesta vad NPF är och stöd och medicine­ring håller på att utveckla

circle 312343 1280

Förbundet har även skapat kontakter mellan föräldrar och vuxna med egen funktions­ned­sätt­ning och yrkesverksamma vilket gett ömsesidig förståelse och upp­hov till nytänkande där de funktionsnedsattas kunskaper och idéer kunnat tas tillvara. Till sist, det man inte får glömma, att Attention skapat mötesplatser för föräldrar och kanske främst för de med eget funktions­hinder där de kan träffas, diskutera och stötta varandra. Mötesplatser de inte haft tidigare.

Bara det att ett förbund finns ger möjligheter att följa vad som händer och agera om det behövs. Attention är känt i hela landet och man lyssnar på oss. Jag måste nog säga att jag är lite stolt över att Agneta, Åsa och jag vågade ta beslutet om att starta förbundet.

En skildring över dessa första år finns även i skriften ”Attention 5 år: en berättelse om ett nytt förbunds födelse och första år: 1999-2004” som Birgit Fredriksson och jag fick i uppdrag av förbundet att skriva. Skriften finns att låna på några utvalda bibliotek, men går också att fjärrlåna till ett bibliotek nära dig.

Läs mer här >>

Skriv ut E-post

Internationella suicidpreventiva dagen

Idag, den 10 september, är det internationella suicidpreventiva dagen, lanserad av WHO med syfte att lyfta arbetet med att förebygga självmord. Det är en viktig dag särskilt för oss som berörs av NPF, eftersom NPF kan innebära en förhöjd suicidrisk. 

Var femte kvinna med autism och adhd försöker någon gång under sitt liv begå självmord

Enligt en studie från 2019 gjord vid Karolinska Institutet innebär autism en ökad risk både för självmordsförsök och självmord. Högst risk för självmordsbeteenden har kvinnor med autism, utan intellektuell funktionsnedsättning och som också har adhd. Enligt studien hade var femte kvinna med både autism och adhd någon gång under sitt liv försökt begå självmord. 

Läs mer om studien här >>

Läs studien i sin helhet här >>

Falling apart

"Falling apart" av Linnea Fors - konst från Attention Stockholms projekt Vardagskonst

Enligt en studie från University of Toronto framkommer det att kvinnor med adhd har ökad risk för olika hälsoproblem, särskilt psykisk ohälsa. 

"Förekomsten av psykisk ohälsa bland kvinnor med adhd är oroväckande hög, där 46 procent allvarligt har övervägt självmord, 36 procent har generaliserat ångestsyndrom, 31 procent har egentlig depression, och 39 procent har någon gång under sitt liv missbruksproblem" säger Dr Esme Fuller-Thomson, vid fakulteten för socialt arbete och chef för Institutet för Life Course & Aging i ett pressmeddelande.

SpecialNest publicerade en artikel om detta 2016. Du kan läsa den här >> 

Samhällets misslyckanden kostar liv

Tidigare i år publicerade Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet och föreståndare för Center of Neurodevelopmental Disorders (KIND), den debattartikel där han belyste samhällets misslyckanden för personer med NPF. Bland annat skriver han såhär:

"Det vi ser är att många ungdomar som tar sig igenom gymnasiet försvinner från kartan under ett antal år innan de som unga vuxna återkommer med depression, ångestsyndrom och annan mental ohälsa. När individer med NPF kommer ut i vuxenlivet försämras ofta möjligheterna att få stöd och anpassning. Det finns få arbetsgivare som vill ge personer med NPF möjligheten att visa sina förmågor. Många arbeten är helt avstängda för personer med autism och adhd, såsom polisyrket, brandkåren, och armén, vilket är ren diskriminering. En del utmaningar kan minska med ökad mognad och inlärning av kompensationsstrategier, men det finns också andra grupper där problemen och utanförskapet riskerar att förvärras genom livet.

Det ultimata måttet på samhällets misslyckande är att den förväntade livslängden för individer med exempelvis autismspektrumtillstånd är 16 år kortare än för den övriga befolkningen. En starkt bidragande orsak är den relativt höga förekomsten av självmord."

Läs debattartikeln här >> 

Går det framåt?

Vi vet inte om det går framåt. Men det finns små hoppfulla ljusglimtar. En sådan är psykiatriambulansen (psykiatrisk akutmobilitet - PAM) som blev en del av Stockholms akutpsykiatri 2015 och som i år fick Mobila vårdens pris. Psykiatriambulansen åker till personer som mår akut psykiskt dåligt och där det ofta finns risk för suicid. 

Läs mer om psykiatriambulansen, PAM, här >>

Läs mer om när psykiatriambulansen fick Mobila vårdens pris 2019 här >>

Uppmärksamma Suicidpreventiva dagen med ljusmanifestation

Föreningen Suicide Zero anordnar en ljusmanifestation 10 september kl 19-20.30 på Mariatorget. Omkring 1500 ljus kommer tändas för alla de som inte längre är med oss. Alla är välkomna att delta i manifestationen!

Läs mer här >>

candle 335965 960 720

Mår du dåligt?

Har du tankar på att ta ditt liv? Det finns hjälp att få. Prata med någon! Du är inte ensam. Här är några instanser du kan kontakta och du kan vara helt anonym. 

 

Elina kopia

Texten är skriven av Elina Johansson - verksamhetsledare Attention Stockholm

Skriv ut E-post

Rädda barnen från psykisk ohälsa - skolor tillåts fortsätta

Rädda barnen från psykisk ohälsa - skolor tillåts fortsätta

Inlägget är skrivet av Lisa Samnerud utifrån ett föräldraperspektiv 

Ännu ett barn har drabbats i vårt samhälle på grund av bristande resurser i skolan. I våras blev vårt barn utbränd, åtta år gammal. Barnet förväntades klara av att gå i en stor klass utan särskilt stöd, vara med på både gymnastik och ute på raster och trots selektiv ätstörning äta i matsalen på 15 min. Kraven var för högt ställda och barnet låg okontaktbar i fosterställning efter skoldagens slut och livet tog en paus. Barnet har högfungerande autism och slutade äta och leka, den lilla kroppen kved av ångest och sattes på antidepressiv medicin. Inkomsten försämrades drastiskt då någon av oss vårdnadshavare ständigt tvingades finnas till hands hemma.

Veckorna fylldes av möten med lärare, skolledning och utbildningschef, vi bjöd in habiliteringen och närvaroteamet som höll med oss om att barnet behövde mer stöd i skolan, men rektorn ansåg att de gjorde tillräckligt. 

Under ett möte ifrågasatte vi varför inte skolan följde det utarbetade åtgärdsprogrammet, utbildningschefen menade att “ett åtgärdsprogram är inget som skolan behöver följa, det är ingen checklista”. Vi trodde att skolans ledning behövde kunna skollagen- vi hade fel.

När det i en kommun är uttalat att vårdnadshavare inte får ha önskemål om hur ett barns behov bäst tillgodoses, upplevs en maktlöshet. Vi vårdnadshavare får utstå förtryck, manipulation, diskriminering och kränkningar när vi är våra barns företrädare inom en juridisk värld. Det blir en maktkamp som vi omöjligt kan vinna och vi förväntas göra det som skolan och huvudmannen talar om för oss trots att det strider mot barnets behov, förmåga och mänskliga rättigheter. Statistik mörkas och pedagoger tystas ner när de ifrågasätter ledningen samtidigt som vi vårdnadshavare ser hur barnen bit för bit faller sönder framför oss och blir som ett grått skal av sitt forna jag.

image1

Vårt barn klarade knappt av att komma tillbaka en timme om dagen i ett eget rum i skolan efter kraschen, ändå menade huvudmannen att vi ställde för höga krav på åtgärder. Vi föräldrar bestämde oss för att rädda vårt barn och sa stopp. Barnet stod nu utan skolplacering på grund av utbildningsförvaltningens ovilja att anpassa efter barnets behov och blev till slut en av många hemmasittare. Vi fick hjälp från oväntat håll och i höst får vårt barn en nystart på en skola och en chans att utvecklas på sina villkor där det finns kunskap om autism och en vilja att hjälpa.

Det handlar om att göra rätt från början, lyssna på behoven och göra snabba insatser i tidig ålder, för att rädda barnen från psykisk ohälsa. Familjer går under i kampen för barnens liv och rätten till en värdig skolgång. Huvudmän måste våga lyssna på vårdnadshavare och ställa frågorna ingen vågar ta i med risk för ökade kostnader.

Kunskapen i samhället växer för varje år, men på en del skolor står utvecklingen still, personal får ingen utbildning inom neuropsykiatriska diagnoser och skolor väljer att tolka skollagen som de vill. Idag betalar socialförvaltningen och sjukvården för det som utbildningsförvaltningen har misslyckats med. 

I och med att barnet nu har fått en ny skolplacering lägger Skolinspektionen ner anmälan om särskilt stöd, ännu en gång på grund av bristande resurser och skolan tillåts fortsätta. Skolinspektionen utreder endast vidare om barnet går kvar. Barn och familjer lider i tysthet, vårdnadshavare blir sjukskrivna i kampen för sina barn i vårt samhälle, hur många fler människor ska behöva rasa innan det blir en förändring?

 

Skriv ut E-post

Kontakta oss

E-post:

info@attention-stockholm.se

Telefon:

08-410 885 60

Telefontid

OBS! Telefontiden inställd 2/11

Vi svarar på frågor om medlemskap, vår verksamhet och om föreläsningar.

Ordinarie telefontid
Måndagar 12.30-14.30
(ej röd dag)


Postadress:

Attention Stockholm
c/o Kontor122
Folkungagatan 122, våning 4
116 30 Stockholm

Besöksadress:

Folkungagatan 122, våning 5, dörren till vänster

Organisationsnummer:

802438-7394

BankGiro:

227-5253

Vanliga frågor (FAQ)

Läs våra vanliga frågor och svar HÄR >>

Har du en fråga som inte står med där?
Mejla till oss på info@attention-stockholm.se


Frågor kring rättigheter eller stöd 

Vi erbjuder personlig rådgivning kring rättigheter och stöd via vår
medlemsrådgivning som samordnas av Attention Stockholms län.

Kontakta Attention Stockholms län för att boka tid HÄR >>


Frågor om medlemskap

Medlemsregistret hanteras av vårt riksförbund. Vill du fråga om medlemskap eller uppdatera dina uppgifter i ditt medlemskap så ta direkt kontakt med dem.

Kontakta Riksförbundet Attention rörande medlemskap HÄR >>

Medlemsverksamhet

För barn, ungdom och
ung vuxen >>

För vuxen med egen NPF >>

För närstående >>


Är du yrkesverksam?

Läs mer om vad vi kan erbjuda HÄR >>

Följ oss här

Hemsidan
Läs om vår verksamhet, anmäl dig till våra aktiviteter, se datum och detaljer för varje träff eller grupp, bli medlem och läs i vår blogg.

Facebook
Följ våra sidor (Attention Stockholm och Attention UNG) för att se när vi har nya träffar och föreläsningar. Få bra tips och intressanta länkar om NPF.

Bloggen
Läs inlägg med inifrånperspektiv skrivna av medlemmar i Attention Stockholm. Du hittar länken till bloggen uppe i huvudmenyn. Vill du bidra? Ta kontakt med oss!

Nyhetsbrev
Ett mejl om vad som är på gång i föreningen. Skickas till medlemmar samt de som anmält intresse via hemsidan.

Medlemsutskick
Ett mejl med aktuell info om vår verskamhet men även annat av medlemsintresse. Skickas utifrån kontaktuppgifter i medlemsregistret. 


Har du förslag på en annan kanal vi borde använda? Mejla till oss på info@attention-stockholm.se