Rädda barnen från psykisk ohälsa - skolor tillåts fortsätta

Inlägget är skrivet av Lisa Samnerud utifrån ett föräldraperspektiv 

Ännu ett barn har drabbats i vårt samhälle på grund av bristande resurser i skolan. I våras blev vårt barn utbränd, åtta år gammal. Barnet förväntades klara av att gå i en stor klass utan särskilt stöd, vara med på både gymnastik och ute på raster och trots selektiv ätstörning äta i matsalen på 15 min. Kraven var för högt ställda och barnet låg okontaktbar i fosterställning efter skoldagens slut och livet tog en paus. Barnet har högfungerande autism och slutade äta och leka, den lilla kroppen kved av ångest och sattes på antidepressiv medicin. Inkomsten försämrades drastiskt då någon av oss vårdnadshavare ständigt tvingades finnas till hands hemma.

Veckorna fylldes av möten med lärare, skolledning och utbildningschef, vi bjöd in habiliteringen och närvaroteamet som höll med oss om att barnet behövde mer stöd i skolan, men rektorn ansåg att de gjorde tillräckligt. 

Under ett möte ifrågasatte vi varför inte skolan följde det utarbetade åtgärdsprogrammet, utbildningschefen menade att “ett åtgärdsprogram är inget som skolan behöver följa, det är ingen checklista”. Vi trodde att skolans ledning behövde kunna skollagen- vi hade fel.

När det i en kommun är uttalat att vårdnadshavare inte får ha önskemål om hur ett barns behov bäst tillgodoses, upplevs en maktlöshet. Vi vårdnadshavare får utstå förtryck, manipulation, diskriminering och kränkningar när vi är våra barns företrädare inom en juridisk värld. Det blir en maktkamp som vi omöjligt kan vinna och vi förväntas göra det som skolan och huvudmannen talar om för oss trots att det strider mot barnets behov, förmåga och mänskliga rättigheter. Statistik mörkas och pedagoger tystas ner när de ifrågasätter ledningen samtidigt som vi vårdnadshavare ser hur barnen bit för bit faller sönder framför oss och blir som ett grått skal av sitt forna jag.

Vårt barn klarade knappt av att komma tillbaka en timme om dagen i ett eget rum i skolan efter kraschen, ändå menade huvudmannen att vi ställde för höga krav på åtgärder. Vi föräldrar bestämde oss för att rädda vårt barn och sa stopp. Barnet stod nu utan skolplacering på grund av utbildningsförvaltningens ovilja att anpassa efter barnets behov och blev till slut en av många hemmasittare. Vi fick hjälp från oväntat håll och i höst får vårt barn en nystart på en skola och en chans att utvecklas på sina villkor där det finns kunskap om autism och en vilja att hjälpa.

Det handlar om att göra rätt från början, lyssna på behoven och göra snabba insatser i tidig ålder, för att rädda barnen från psykisk ohälsa. Familjer går under i kampen för barnens liv och rätten till en värdig skolgång. Huvudmän måste våga lyssna på vårdnadshavare och ställa frågorna ingen vågar ta i med risk för ökade kostnader.

Kunskapen i samhället växer för varje år, men på en del skolor står utvecklingen still, personal får ingen utbildning inom neuropsykiatriska diagnoser och skolor väljer att tolka skollagen som de vill. Idag betalar socialförvaltningen och sjukvården för det som utbildningsförvaltningen har misslyckats med. 

I och med att barnet nu har fått en ny skolplacering lägger Skolinspektionen ner anmälan om särskilt stöd, ännu en gång på grund av bristande resurser och skolan tillåts fortsätta. Skolinspektionen utreder endast vidare om barnet går kvar. Barn och familjer lider i tysthet, vårdnadshavare blir sjukskrivna i kampen för sina barn i vårt samhälle, hur många fler människor ska behöva rasa innan det blir en förändring?