Energibank – Lär känna och hantera dina energiresurser

Inlägget är skrivet av Elin Burman

För många år sedan fick jag ta del av en teori och ett tankesätt från en kvinna vid namn Paula Tilli som grundar sig i det här med att individer med diagnoser måste vara mer försiktiga och rädda om sin energi. Måste helt enkelt kanske tänka ett steg längre än normfungerande då det kommer till hur man använder sin energi. Något som hos en normfungerande individ nästan inte kräver någon energi alls att tala om kan för en individ med diagnoser vara väldigt mycket mer krävande. Jag tänker dela med mig av denna teori och försöka förklara lite hur jag använt mig utav det sättet att tänka på och även visa på hur energiförbrukningen kan skilja sig åt hos en person med diagnoser.

I den här teorin väljer jag att se energi som energipoäng eller energimynt. Varje dag är en ny dag och med en ny dag kan också energibankens resurser se olika ut. Det är liksom dagsformen som avgör hur mycket resurser du har att göra av med under dagen. En dag är inte den andra lik heller utan det är många faktorer som spelar in på hur mycket resurser man har, Sömn och mat är två grundstenar för att tillgodo se sig med så mycket resurser som möjligt.

 Attentionbild energiresurser

Bild: Pixabay och Elin Burman

Vi kan ta ett exempel ur min vardag. Att gå upp och fixa mig på morgonen kan visa dagar vara superlätt och kräva minimala resurser men andra dagar kan det ta mer energipoäng och kräva mer utav mig. De dagar kanske jag skippar att bädda sängen. För att det för många energipoäng just då. Resurser som jag behöver lägga på annat. Det är sådana grejer som normfungerande kanske inte ens lägger märke till att dem lägger energi på. Men som för oss med diagnoser hela tiden måste vara ett aktivt val för att energipoängen ska räcka över en hel dag.

Ska jag sedan träna på kvällen kanske jag behöver spara in på energipoäng under dagen för jag vet att jag kommer behöva dem senare under dagen. Då kanske jag inte väljer att gå ut och äta en lunch ute då det också kräver sin del. Visa dagar fungerar det dock att göra flera saker för att energibanken är överfull och det finns mycket resurser att fördela.

Dagar med sämre resurser är det viktigt för mig att tillåta mig mer återhämtning. Att ladda batterierna och öka resurserna i energibanken är ofta en förutsättning för att jag ska orka med mina aktiviteter på kvällstid. Vila och återhämtning kan göra att man går en viss del plus i energibanken - likaså mat, kost och träning. Det gäller i stora drag att lära sig vad som fungerar för en som individ. Att hitta vad som skapar och ger energi och vad som tar energi. Jag tror att många med diagnoser kanske blir lite mer medvetna om dessa saker än normfungerande individer. Att lära känna sig själv och hitta sina egna vägar är nyckeln till en hållbar vardag och ett bra mående.

Att låna energipoäng från dagar som kommer framöver är inte alltid att rekommendera. Men då det kommer till visa saker så kan det vara värt det. Tex om det gäller en resa eller en kväll ute med polarna så kan det i visa fall vara värt en period med längre energi kommande dagar. Det gäller bara att vara medveten om det i förväg, så man kan ta ställning till om det är värt det. Man får helt enkelt göra ett val.

Aktiva val kan man även göra genom att välja att göra saker som ger energi. Det kan vara allt ifrån vilka människor man väljer att umgås med till vilka samtal man väljer att vara en del av.  Ett exempel som jag brukar försöka gå efter är att jag inte kan ha två stora möten på samma dag då det är något jag vet ofta kräver väldigt många energipoäng av mig. Man kan även välja att ta hjälp i sådana situationer. Jag försöker alltid ha någon med mig på tex möten där jag vet att jag måste ta del av mycket information. Dels för att sedan kunna bolla tillbaka till personen och fråga saker för att slippa missa något viktigt samt att man kan få hjälp med att till tex anteckna då det kan vara ett moment som tar onödiga energipoäng. Det handlar i stora drag om att känna efter hur dagsformen är och hur mycket resurser man har att fördela.

För mig är planering en förutsättning för att få detta system att fungera. För mig personligen har detta blivit en del av min vardag något som sker mer eller mindre automatiskt.  Att våga ta hjälp har även det varit en förutsättning för att ha resurser kvar till saker som ger mig en meningsfull vardag. Saker som ofta kräver många energipoäng hos mig är städning, diskning osv. Det är också de sakerna jag valt att ta hjälp med.  Det för att spara de energipoängen för att orka vara aktiv med min träning eller träffa kompisar.

Skriv ut E-post

Autism och drömmar om en framtid

Text: Carolina Alexandrou

Bild: Pixabay

AST står för autismspektrumtillstånd och är en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Det innebär en annorlunda hjärnfunktion, och beror på genetiska och biologiska faktorer. En annorlunda perception hör till, och funktioner som påverkas är emotion, social kognition, motorik, språk samt exekutiva funktioner.

Det finns mycket fördomar om autism, och många med diagnosen blir missförstådda. På grund av deras naturliga ärlighet och raka sätt att vara, misstolkar omgivningen oftast dem. Autism innebär inte endast svårigheter, utan även många styrkor. Kreativitet, hyperfokus samt deras naturliga förmåga att tänka utanför boxen.

Jag har en förmåga att säga som det faktiskt är utan att släta över det. Vilket många gånger tolkas som oförskämdhet. Genom åren har jag blivit bättre på att inte alltid säga allting, och kanske linda in vissa saker så att det låter bättre. Men det är som att gå emot en inre klocka. Varför inte bara säga som det är? Jag tycker det är jobbigt att folk oftast inte säger som det är, utan det ska lindas in något så förbaskat!

Som autistisk är det så lätt att bli missförstådd. Man är rak och säger som det är, men det uppfattas som otrevligt, när ens tanke inte alls var menat som något elakt. Tvärtom.

Det är flest pojkar än flickor som upptäcks och diagnosticeras. Vilket gör att flickorna hamnar i skymundan, och går obemärkta förbi. Flickor med AST har inte lika tydliga symtom. De kamouflerar sig oftast, vilket gör att de smälter lättare in bland sina jämnåriga, och blir då svårare att upptäcka.

Det är en stor sorg att dessa flickor inte upptäcks i tid. Oftast har de gått odiagnostiserade större delen av sina liv. Vilket lett till att man missat att ge dem den hjälpen som de skulle behövt. Detta får oerhörda konsekvenser för flickorna. Det leder inte sällan till ett livslångt utanförskap och ett sårat människoliv. Därför är det så oerhört viktigt att vi fångar upp dessa flickor så tidigt som det går. Så inte fler ska behöva utstå den vanmakt och utanförskap som dagens vuxna kvinnor fått vara med om.

Jag kan önska att jag hade blivit utredd och fått den hjälpen som jag behövde redan i lågstadiet. Det hade besparat mig många år av självhat och okunskap från omgivningen. Jag hade sluppit vara så vilsen som jag varit i hela mitt liv. Att jag fick autismdiagnosen är som att jag hitta hem. Jag är mer stabil idag.

lonely 5122894 960 720

Det är så oerhört viktigt att skolan och arbetsmarknaden får kunskap om dessa diagnoser och därmed förhoppningsvis blir öppnare för oss människor med olika funktionsvariationer. Vi har mycket att tillföra - och framförallt så vill vi jobba. Det är så synd att många är så rädda för det annorlunda.

Drömmen om en framtid

Idag arbetstränar jag på ett bokförlag och får syssla med sådant jag bara kunde drömma om innan. Skrivande är en stor passion och det får jag göra varje dag. Under min sjukskrivning startade jag en blogg där jag skriver om min autismdiagnos och psykiska ohälsa. När jag ser tillbaka på hur mitt liv var för bara några månader sedan, så har det förändrats något enormt. Till det bättre.

Ända sedan jag fick min autism diagnos, så känns det som att livet lättat lite för mig. Livet är fortfarande upp och ner (som livet ska vara), men på det stora hela är det mycket bättre. Jag lär känna mig själv och börjar förstå mig själv mer och mer. Jag drömmer om att få jobba med skrivande, såsom bloggande, skriva artiklar och liknande. Att nå ut med min kunskap och bekämpa orättvisor mot oss med diagnoser.

Skriv ut E-post

Skolvärlden svek mig

Text: Carolina Alexandrou

Bild: Pixabay

Egentligen började allt i lågstadiet, och sen har det följt mig hela vuxenlivet. Jag hade det svårt i skolan, och fick ingen riktig hjälp av lärarna. Mina svårigheter i skolan i samband med mobbning. Allt detta har fortsatt genom åren, vilket gjort mig väldigt socialt obekväm (vilket jag redan var innan), men på grund av detta så blev det värre.

I skolan fick jag aldrig den hjälp som jag skulle behövt. Jag hade svårigheter i matte, och det fick jag extra hjälp för. Men det gick ändå inte. Jag kunde sitta med läxor hemma efter skolan i flera timmar, och ändå kom jag ingenstans. Hur mycket jag än ansträngde mig, så gick det bara inte. Jag var väldigt blyg och tyst som barn, och det gillades inte. Om jag ifrågasatte saker så blev jag tystad. Var jag tyst, så tyckte man att det var konstigt.

På den tiden var det ofta storklasser, och jag lärde mig aldrig någonting under de omständigheterna. Det var alldeles för mycket elever instoppade i ett klassrum och samtidigt blev man utfrågad av lärarna om olika ämnen som de ansåg att man skulle kunna. Jag minns vid ett tillfälle när jag blev utfrågad av en lärare, att hon skrattade ut mig när jag inte kunde svaret. Det
gjorde jätteont i mig, jag var ju bara ett litet barn.

Jag hade uppskattat om någon lärare hade visat att de brydde sig, bara ställt frågor eller lyssnat på mig. Istället upplevde jag det som att det var jag som var problemet. Att jag fick gå om en klass gjorde inte saken bättre. Jag gled ifrån mina klasskamrater och såg inte någon mening med att lära känna de nya eleverna. Jag kanske var rädd för att bli sviken igen. Det var tufft under hela skoltiden. Lärarna byttes ut vartenda år ända upp till sjätte klass. Så det fanns aldrig någon stadig lärarkontakt. Jag började gå hos skolkuratorn, men jag tyckte inte att hon förstod mig. Det var runt 11-årsåldern ungefär som jag började må dåligt. Det tog sig uttryck genom ätstörning. Men det var ingen som lade märke till det. Jag tydde mig till dansen som var ett stort fritidsintresse. Jag tror att det var lite som min tillflykt från allt det andra som var jobbigt. I högstadiet gick jag i en kulturklass som var blandad med en ishockeyklass. Inte världens bästa kombo.

window view 1081788 960 720

Jag hade några få vänner som jag tydde mig till, men jag hängde även med andra elever från en annan klass. I efterhand har jag fått veta att dessa elever från den klassen endast umgicks med mig av medlidande. Hur förgörande är inte det för självkänslan?

Jag tog mig igenom högstadietiden men det var inte lätt. Eftersom jag inte nådde upp till betygen så fick jag gå ett förberedande år innan gymnasiet. Det gjorde att jag låg två år efter mina jämnåriga. När jag började gymnasiet var jag redan skoltrött, och jag hade mitt fokus på annat. Då försökte jag istället smälta in genom att klä mig och bete mig som dem andra tjejerna i klassen. Jag hamnade dock i fel ”gäng”, och efter den niten var jag åter ensam igen.

Gymnasiet gick jag ut med ofullständiga betyg. Studenten var den olyckligaste dagen i mitt liv. Jag kände mig mer vilsen än någonsin. Jag sökte jobb direkt efter gymnasiet, och det var här allting började. Min strävan efter att hitta ett stadigvarande arbete, men som resulterade i bakslag.

När jag var 25 år gammal flyttade jag ut till Norrtälje för att plugga en reseutbildning. Jag valde att bo i studentkorridor för själva upplevelsen. Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag blev mobbad av både eleverna och lärarna, och då var det ändå vuxna människor på utbildningen. Jag mådde oerhört dåligt över det och valde att avsluta utbildningen. Det var inte riktigt vad jag ville hålla på med ändå. Jag tror att jag var rätt vilsen.

Efter det gick livet tillbaka till sin vanliga gång. Jag fortsatte söka jobb och förlora jobb.

Skriv ut E-post

Mitt liv som autistisk

Texten är skriven av Carolina Alexandrou

Bild: Pixabay

Att leva som autistisk är att försöka överleva i en värld som inte är designad efter ens hjärna. Autism är en väldigt missförstådd diagnos, och kunskapen är oftast låg hos privatpersoner men även hos professionella. Det är relativt vanligt att mötas av fördomar och man blir lätt misstolkad. Det är ingen nyhet att personer med NPF-diagnoser har sämre förutsättningar i samhället. Fler pojkar än flickor upptäcks och diagnostiseras, eftersom diagnoskriterierna är utformade efter pojkars beteenden. Det gör att flickor går obemärkta förbi, och riskerar ett liv i utanförskap. Jag fick min diagnos först när jag var 30 år.

Jag har så länge jag kan minnas haft denna ständiga känsla av att inte höra till. Även fast jag har varit välkommen, så har jag aldrig känt mig som det. Det är som att jag bara stått utanför och tittat in, observerat. Aldrig upplevt någon riktig tillhörighet. Inte ens till min egen familj.

Många gånger har det nog sett ut som att jag hört till, men det har bara varit en synvilla. Jag har låtsats höra till, men att ständigt vara på tårna och anstränga sig så mycket är bara utmattande. Och till slut kommer kraschen. Jag inser att jag inte orkar längre. Låtsas vara någon som inte är jag är bara onödigt och dumt, samt tröttsamt för en själv.

Att leva som autistisk (AST) är både berikande och påfrestande. Berikande genom att jag har ett annorlunda synsätt på saker och ting. Jag går min egen väg, och står hellre ensam än har 100 falska vänner. Kreativitet och hyperfokus är bara några få av de egenskaper som kommer med diagnosen. Men självfallet är alla med AST väldigt olika varandra, och har olika svårigheter och styrkor.

alone 2666433 1920

Det som kan vara påfrestande är andra människors okunskap och oförståelse. Att bli dåligt bemött av andra, bara för att jag fungerar på ett annorlunda sätt är tyvärr vardag. Då syftar jag framförallt på myndigheter och arbetsmarknaden samt skolvärlden. Professioner som inte har kunskap om dessa diagnoser, och bemöter en på ett omänskligt vis. Detta är inte okej.

Det är tyvärr väldigt vanligt att tjejer går odiagnostiserade större delen av livet. De har lättare för att dölja sina svårigheter än vad killar har. Det gör att tjejerna flyger strax under radarn, eftersom de inte fångas upp lika snabbt. Men det är ett högt pris att betala, och det leder inte sällan till ytterligare svårigheter senare i livet. Till följd av detta kan hela vuxenlivet bli lidande, och vardagen outhärdlig.

Jag fick min diagnos för 1 ½ år sen cirka, då var jag 30 år. Det var blandade känslor när jag fick reda på den. Samtidigt som jag kände ett inre lugn inom mig, så gjorde det mig ledsen på något sätt. Kanske var det för att jag levt så länge med ovissheten som gjorde mig ledsen. Men ändå, äntligen hade jag fått en förklaring, det kändes som en lättnad.

Åren innan utredningen gjordes var allt väldigt stormigt. Jag försökte klura ut vem jag var, och var väldigt osäker på mig själv. Vilket jag fortfarande kan vara till och från, men inte i samma utsträckning som då. Jag var vilsen ur alla aspekter i mitt liv. Jag kämpade för att hitta en plats, men varje gång kom ett nytt bakslag. För varje fall reste jag mig och tänkte att det måste bli bra denna gång. Jag förlorade aldrig hoppet om mig själv.

Skriv ut E-post

Min diagnosresa

Texten är skriven av Elin Burman.

Bilder: Pixabay

 

Hejsan alla bloggläsare!

Elin Burman är mitt namn och jag är i skrivande stund 29 år gammal. Jag är född och uppvuxen uppe i en liten by utanför Umeå, men sedan drygt 7år tillbaka har jag bott ute på Lidingö i Stockholm. Jag tänkte att jag i detta inlägg skulle dela med mig lite av min resa med min diagnoser; Aspergers syndrom och ADHD.  

När jag fick mina diagnoser var jag 13år gammal. Jag hade just kommit in i den åldern då det var extra känsligt att vara annorlunda. Tonåren i sig är ingen lätt tid. En tid då det kanske är extra viktigt och passa in och vara som alla andra. Att då få en diagnos och ett kvitto på att man kanske inte alls var som alla andra var inte lätt. Jag valde under många år att förneka och trycka undan mina diagnoser mycket för att osäkerheten över att vara annorlunda var något som präglade mig som person. Att alltid sträva efter att passa in var något som på den tiden var väldigt viktigt för mig.

odd 1037935 1920

Åren i skolan blev ganska kämpiga mycket på grund av att jag såg mina diagnoser som en fiende och aldrig riktigt tog den hjälp jag kanske hade behövt. Efter ett år i gymnasiet hoppade jag av, då jag inte riktigt kände att jag passade in i gruppen. Jag fick otroligt bra stöd av skolan och kunde fortsätta läsa visa ämnen med en annan klass för att året efter hoppa på en ny linje. Tror det kan ha varit en fördel med att gå på en mindre skola med möjligheten till en bra anpassning. 

Jag gick ut gymnasiet med årskullen som var ett år yngre än mig. Det som är något av det jag är mest stolt över i mitt liv är nog att jag gick ut där på trappen med ett fullständiga gymnasiebetyg. Jag kan inte påstå att det var lätt men jag gjorde det och jag gjorde det trots att jag inte anpassat min skolgång sett utifrån mina diagnoser. Efter det följde ett par år där jag snurrade runt och försökte hitta något som fungerade för mig, lite studier på Komvux och ett misslyckat försök till studier på universitet hanns med.

År 2012 fick jag nys om ett uppdrag i en för mig då helt okänd stad och med uppgifter jag aldrig provat på. Då jag alltid varit öppen för att prova nya saker och aldrig låtit mina diagnoser stoppa mig så hoppade jag på detta äventyr. Vad hade jag att förlora på det? I det läget kände jag varken någon som skulle medverka på samma uppdrag och jag hade ingen större koll på staden jag skulle tillbringa drygt 2 veckor i. Det uppdraget blev starten på det liv jag lever i dag och ingången till ett flertal nya äventyr. Efter att året därpå deltagit ytterligare en gång på liknande uppdrag var jag fast. Stockholm var min stad och där jag ville bo. Började därför med att plugga och bo ute på Bosön. Att få vara i en miljö med enbart människor som var där av samma anledning som en själv var helt fantastiskt.

impossible 4505790 1920

Att plugga på folkhögskola är den form av studier som har passat mig och mina diagnoser allra bäst. Det jag dock minns fungerade mindre bra det året var att bo tillsammans med en okänd människa. Ett problem som säkerligen går att härleda till mina diagnoser. Men med stöd från skolan löste vi det problemet efter ett tag. Jag vet inte om mitt öppna sinne för äventyr hör ihop med mina diagnoser eller om det bara är så jag är som person. Men det är egenskap jag är otroligt stolt över.

Efter året på Bosön kände jag mig inte riktigt klar med Stockholm så jag fixade mig en egen lägenhet. I samma veva så började jag också på en daglig verksamhet ute på Lidingö där jag bodde.  Där är jag kvar än i dag och trivs väldigt bra. Det var som en lättnad att få vistas och umgås med folk som har liknande diagnoser.

I dag är jag väldigt stolt över där jag är i livet och ser mina diagnoser som en del av mig och inte som en fiende. Jag utmanar mina diagnoser dagligen och gör saker som går utanför det man med asperger "ska" klara av.  Jag är en lagspelare och älskar att lagidrott och vara en del av en grupp. Det har fått mig att jobba dagligen med att förstå andra människor. Jag har både i mina intressen och inom det jag jobbat med satt mig i miljöer där mycket av uppgifterna går ut på att träffa och ta hand om människor.

Det jag vill ha sagt med den här texten är att bara för att man har diagnoser så behöver det inte betyda att ens drömmar är onåbara. Ofta kan man göra precis det man vill, men kanske ibland på ett annat sätt än hur de flesta gör. Ge inte upp dina drömmar och mål bara för att det ”vanliga” sättet inte fungerar för dig! 

Skriv ut E-post

Kontakta oss

E-post:

info@attention-stockholm.se

Telefon:

08-410 885 60

Telefontid

Vi svarar på frågor om medlemskap, vår verksamhet och om föreläsningar.

Ordinarie telefontid
Måndagar 12.30-14.30
(ej röd dag)


Postadress:

Attention Stockholm
c/o Kontor122
Folkungagatan 122, våning 4
116 30 Stockholm

Besöksadress:

Folkungagatan 122, våning 5, dörren till vänster

Organisationsnummer:

802438-7394

BankGiro:

227-5253

Vanliga frågor (FAQ)

Läs våra vanliga frågor och svar HÄR >>

Har du en fråga som inte står med där?
Mejla till oss på info@attention-stockholm.se


Frågor kring rättigheter eller stöd 

Vi erbjuder personlig rådgivning kring rättigheter och stöd via vår
medlemsrådgivning som samordnas av Attention Stockholms län.

Kontakta Attention Stockholms län för att boka tid HÄR >>


Frågor om medlemskap

Medlemsregistret hanteras av vårt riksförbund. Vill du fråga om medlemskap eller uppdatera dina uppgifter i ditt medlemskap så ta direkt kontakt med dem.

Kontakta Riksförbundet Attention rörande medlemskap HÄR >>

Medlemsverksamhet

För barn, ungdom och
ung vuxen >>

För vuxen med egen NPF >>

För närstående >>


Är du yrkesverksam?

Läs mer om vad vi kan erbjuda HÄR >>

Följ oss här

Hemsidan
Läs om vår verksamhet, anmäl dig till våra aktiviteter, se datum och detaljer för varje träff eller grupp, bli medlem och läs i vår blogg.

Facebook
Följ våra sidor (Attention Stockholm och Attention UNG) för att se när vi har nya träffar och föreläsningar. Få bra tips och intressanta länkar om NPF.

Bloggen
Läs inlägg med inifrånperspektiv skrivna av medlemmar i Attention Stockholm. Du hittar länken till bloggen uppe i huvudmenyn. Vill du bidra? Ta kontakt med oss!

Nyhetsbrev
Ett mejl om vad som är på gång i föreningen. Skickas till medlemmar samt de som anmält intresse via hemsidan.

Medlemsutskick
Ett mejl med aktuell info om vår verskamhet men även annat av medlemsintresse. Skickas utifrån kontaktuppgifter i medlemsregistret. 


Har du förslag på en annan kanal vi borde använda? Mejla till oss på info@attention-stockholm.se