Historian om hur Attention bildades

Ett nytt riksförbund bildas

Texten är skriven av Ellinor Baurne

Bilderna kommer från Pixabay

Min yngsta dotter var en klurig unge som liten. Hon hade svårt att vara still och att koncentrera sig, förutom när hon broderade stora korsstygnstavlor eller byggde komplicerade legokonstruk­tioner. När hon var i 10-årsåldern lyssnade jag på en föreläsning av professor Christopher Gillberg. Han visade med hela kroppen hur barn med MBD, som det då hette, rör sig.

 

Nu förstod jag äntligen. Jag fick även tips på en mammagrupp inom RBU. Det var deppiga möten. Alla klagade över hur jobbigt de hade det och hur de fick kämpa både med dagis och skolor för att det skulle fungera för barnen. De läkare de sökte stöd hos ville inte heller förstå barnens problem. Efter några år hade vi utvecklat gruppens arbete till något mer positivt men det visade sig svårt att gå vidare inom RBU som ju arbetade för rörelsehindrade barn. Våra barn älskade att springa och rusa runt.

boy 1298788 1280

En vacker sommardag den 22 juni 1999 träffades Agneta Hellström, Åsa Vernersson och jag för att äta lunch. Agneta arbetade inom Stockholms läns landsting med ”barn och ung­domar i behov av särskilt stöd” och Åsa från Västervik var mamma till en son med ADHD, den nya be­näm­­nin­gen, och hade tillsammans med sin man en hemsida om ADHD. Själv hade jag för­utom mitt engagemang inom RBU hunnit få kontakt med flera, mest mammor, i andra före­ningar i Stock­holm som jobbade med liknande funktions­hinder. Vi hade så smått samlats i en förening vi kallade Neuroknuten. Under lunchen blev Agneta, Åsa och jag rörande eniga om att ett nytt riks­förbund för ”våra” funktionshinder behövdes och vi beslöt att starta till hösten.

Naturligtvis insåg vi inte hur stort det var att bilda ett riksförbund och heller inte hur mycket jobb och absolut inte alla problem det skulle medföra men det var nödvändigt att göra något. Själv passade det mig att trappa ner på uppdragen i min firma, så varför inte börja med något nytt. Att jag var en bit över sextio funderade jag inte på.

I slutet av september höll vi ett första inter­rimsmöte hemma hos mig. 19 stycken kom. Det blev trångt och intensiva diskussioner runt köksbordet. Till slut tog vi beslut om att bilda ett förbund för neuro­psykiatriska funktionshinder, NPF. Redan mor­gonen därpå hade 40 stycken anmält sig som med­lemmar på ADHD-hemsidan. Innan nyår hade 700 intresserade hört av sig. I januari anordnade vi förbundets första planerings- och arbets­möte i Huddinge med 90 del­tagare från hela landet. Vi var på rätt väg och bollen var i rullning.

flower 887443 1920

Första årsmötet hölls sedan i Kalmar i maj år 2000 med 200 deltagare i den stora nybyggda Kalmarsalen smyckad med mängder av gullvivor plockade av Kalmar-mammorna och deras barn. En sty­rel­se valdes och beslut togs om stadgar, medlemstidning och foldrar. Jag val­des till ord­föran­de för för­bundet som fick namnet Attention efter en tämligen korrekt omröst­ning.

Utvecklingen av förbundet fortsatte sedan i snabb takt. Styrelsen och många andra runt om i landet gjorde ett otroligt jobb. Bland de aktiva fanns såväl föräldrar och yrkesverk­samma som ungdomar och vuxna med eget funktionshinder. Särskilt den senare gruppen hade många förslag på vad Attention skulle ägna sig åt. Personer med NPF är ofta mycket kreativa och detta var ju deras förbund. Något de väntat på. Men allt kunde vi inte göra, åtminstone inte på en gång. Som ordförande fick jag ofta försöka skjuta idéerna på framtiden, till 5-års­planen sade jag skämt­samt.

Snart insåg vi även att vi bil­dat ett förbund för funktions­nedsatta som kan ha svårt med samspelet med andra män­niskor och ibland att kontrollera sina impul­ser. Det uppstod ofta problem att hantera starka och intelli­genta personer som också kunde vara mycket osmidiga och lätt blev osams. Men även det lärde vi oss men trots att det var just dessa vi jobbade för tappade vi tyvärr ändå en del som valde att sluta i förbundet.

Överallt i landet bildades lokala före­ningar. Vår målsättning var att det lokala arbetet skulle vara basen i förbundet och efter två år hade 16 föreningar bildats. Förutom årsmöten och styrelsemöten blev det snabbt behov av olika planeringsmöten. Övernatt­ningar vid mötena löste vi genom att bo hemma hos varand­ra. Ett bra sätt att lära känna alla. Vid ett möte med styrelsen hade vi ställt om min villa till ett vandrarhem med sängar i alla ut­rymmen.

Redan från start hade vi kontakt med ledande personer inom barn- och vuxen­psykiatrin, barn­habili­te­ringen och skolan. De stödde förbundet och på initiativ av Agneta Hellström bildades ett kunskapsråd som hjälpte oss med komplicerade frågor. Vi hade även kontakt med ledande experter i Amerika där man länge ägnat sig åt neuropsykiat­riska funktionsned­sättningar.

Förbundet lyckades få ekonomiska bidrag från olika håll. År 2001 uppfyllde vi reg­lerna för statligt bidrag och fick 1,4 mkr från Socialstyrelsen. Det gav oss möjlighet att hyra en liten källarlokal i Årsta och att anställa Birgitta Engholm för att hålla ihop vårt arbete.

meeting 1453895 1280

Men allt var inte lika rosenrött. Attention hade knappt hunnit starta då vårt första problem dök upp när Eva Kärfve gav ut sin bok ”Hjärnspöken. DAMP och hotet mot folkhälsan”. Kärfve hördes och syntes överallt i media. En osäker­­het spred sig om de neuro­psykiat­riska funktions­hindren verkligen fanns. Strax uppen­barade sig också scientolo­gerna och deras Kommitté för Mänskliga Rättigheter, (KMR). Namnet var medvetet valt för att för­växlas med FN:s råd för Mänskliga Rättigheter. KMR påstod ”att psykia­trin är upphovet till allt ont” och ”att psykia­triker drogar ner barn med narkotika”.

Debatten som följde skapade ifrågasättanden och nedsvärtanden av neuropsykiatrin och diag­noserna samt motstånd mot mediciner och forskningsprojekt. Att bemöta allt detta tog tid och kraft men stärkte även vårt arbete. Eva Kärfve och ett par läkare drev också en förtals­kampanj mot Christopher Gillberg och hans forskning, vilket till slut resulterade i att hela forsknings­materialet förstördes. Scientologerna tog till demon­stra­tioner. Vid ett tillfälle stod de utanför Socialstyrelsens lokaler vid Västerbroplan när vi skulle gå därifrån efter ett möte. Man fick lov att släppa ut oss bakvägen. En annan gång stod KMR med fanor vid alla ingångar utanför Norra Latin inför en konferens vi hade där.

De illvilliga utsagorna från Kärfve och KMR störde även vårt eget arbete då den chatt vi startade för att hålla kontakt inom förbundet blev attackerad. Redan på den tiden fanns det vi idag kallar näthat på sociala media. Vår webbmaster försökte plocka bort det värsta men till slut var vi tvungna att stänga chatten.

En fråga som hängde med länge var ifrågasättandet av NPF som biolo­giskt betingat. Även om man insett att ”kalla mammor” inte var orsaken till barnens problem så diskuterades flitigt upp­växt­miljöns betydelse för NPF. Vid ett tillfälle blev jag uppringd av STV om en intervju. Anna Hedenmo och en fotograf kom hem till mig för att göra intervjun. Jag blev närmast bom­barderad med frågor och med film­kameran endast någon meter fram­för ansiktet hävdade jag så gott jag kunde och allt tröttare att NPF är biologiskt betingat. Anna Hedenmo vände och vred på frågorna för att få mig att säga det hon önskade, att jag åtminstone skulle ifråga­sätta att det enbart var biologiska orsaker. Som tur var var detta dagen före 11-sep­tember attentatet år 2002 så intervjun sändes aldrig.

Jag vill tolka dessa ifrågasättanden och det motstånd förbundet mötte som en reaktion från ”samhällets” sida mot ”nya” diag­noser och den ”explosion”, som man kallade det, av diag­noser som kom. Kanske en naturlig förnekelse av något nytt. Som ett svar på allt förnekande sade en mamma vid ett möte att ”de kan få låna mitt barn en vecka så ser de vad vi talar om”.

Efter fyra år avgick jag som förbundets ordförande och har sedan ägnat mig åt andra upp­drag inom Attention. Till ny ordförande valdes Anki Sandberg. Förbundet har fortsatt att utvecklats och har nu över 14 000 medlemmar i 60 lokala före­ningar runt hela landet.

När man nu tänker tillbaka dyker naturligtvis frågan upp om det var rätt att bilda för­bundet. Vad har Attention uträttat och vad har förbundet egentligen betytt? Svaren är många. Det första är kanske den kunskaps- och informationsspridning som gjorts och att de fel­aktigheter om funk­tions­hindren som funnits ebbat ut. Viktigt är även de nätverk som bildats som gett möjlig­heter till kontakter och sam­arbete, nya projekt och forskning. Idag vet de flesta vad NPF är och stöd och medicine­ring håller på att utveckla

circle 312343 1280

Förbundet har även skapat kontakter mellan föräldrar och vuxna med egen funktions­ned­sätt­ning och yrkesverksamma vilket gett ömsesidig förståelse och upp­hov till nytänkande där de funktionsnedsattas kunskaper och idéer kunnat tas tillvara. Till sist, det man inte får glömma, att Attention skapat mötesplatser för föräldrar och kanske främst för de med eget funktions­hinder där de kan träffas, diskutera och stötta varandra. Mötesplatser de inte haft tidigare.

Bara det att ett förbund finns ger möjligheter att följa vad som händer och agera om det behövs. Attention är känt i hela landet och man lyssnar på oss. Jag måste nog säga att jag är lite stolt över att Agneta, Åsa och jag vågade ta beslutet om att starta förbundet.

En skildring över dessa första år finns även i skriften ”Attention 5 år: en berättelse om ett nytt förbunds födelse och första år: 1999-2004” som Birgit Fredriksson och jag fick i uppdrag av förbundet att skriva. Skriften finns att låna på några utvalda bibliotek, men går också att fjärrlåna till ett bibliotek nära dig.

Läs mer här >>

Skriv ut E-post

Internationella suicidpreventiva dagen

Idag, den 10 september, är det internationella suicidpreventiva dagen, lanserad av WHO med syfte att lyfta arbetet med att förebygga självmord. Det är en viktig dag särskilt för oss som berörs av NPF, eftersom NPF kan innebära en förhöjd suicidrisk. 

Var femte kvinna med autism och adhd försöker någon gång under sitt liv begå självmord

Enligt en studie från 2019 gjord vid Karolinska Institutet innebär autism en ökad risk både för självmordsförsök och självmord. Högst risk för självmordsbeteenden har kvinnor med autism, utan intellektuell funktionsnedsättning och som också har adhd. Enligt studien hade var femte kvinna med både autism och adhd någon gång under sitt liv försökt begå självmord. 

Läs mer om studien här >>

Läs studien i sin helhet här >>

Falling apart

"Falling apart" av Linnea Fors - konst från Attention Stockholms projekt Vardagskonst

Enligt en studie från University of Toronto framkommer det att kvinnor med adhd har ökad risk för olika hälsoproblem, särskilt psykisk ohälsa. 

"Förekomsten av psykisk ohälsa bland kvinnor med adhd är oroväckande hög, där 46 procent allvarligt har övervägt självmord, 36 procent har generaliserat ångestsyndrom, 31 procent har egentlig depression, och 39 procent har någon gång under sitt liv missbruksproblem" säger Dr Esme Fuller-Thomson, vid fakulteten för socialt arbete och chef för Institutet för Life Course & Aging i ett pressmeddelande.

SpecialNest publicerade en artikel om detta 2016. Du kan läsa den här >> 

Samhällets misslyckanden kostar liv

Tidigare i år publicerade Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet och föreståndare för Center of Neurodevelopmental Disorders (KIND), den debattartikel där han belyste samhällets misslyckanden för personer med NPF. Bland annat skriver han såhär:

"Det vi ser är att många ungdomar som tar sig igenom gymnasiet försvinner från kartan under ett antal år innan de som unga vuxna återkommer med depression, ångestsyndrom och annan mental ohälsa. När individer med NPF kommer ut i vuxenlivet försämras ofta möjligheterna att få stöd och anpassning. Det finns få arbetsgivare som vill ge personer med NPF möjligheten att visa sina förmågor. Många arbeten är helt avstängda för personer med autism och adhd, såsom polisyrket, brandkåren, och armén, vilket är ren diskriminering. En del utmaningar kan minska med ökad mognad och inlärning av kompensationsstrategier, men det finns också andra grupper där problemen och utanförskapet riskerar att förvärras genom livet.

Det ultimata måttet på samhällets misslyckande är att den förväntade livslängden för individer med exempelvis autismspektrumtillstånd är 16 år kortare än för den övriga befolkningen. En starkt bidragande orsak är den relativt höga förekomsten av självmord."

Läs debattartikeln här >> 

Går det framåt?

Vi vet inte om det går framåt. Men det finns små hoppfulla ljusglimtar. En sådan är psykiatriambulansen (psykiatrisk akutmobilitet - PAM) som blev en del av Stockholms akutpsykiatri 2015 och som i år fick Mobila vårdens pris. Psykiatriambulansen åker till personer som mår akut psykiskt dåligt och där det ofta finns risk för suicid. 

Läs mer om psykiatriambulansen, PAM, här >>

Läs mer om när psykiatriambulansen fick Mobila vårdens pris 2019 här >>

Uppmärksamma Suicidpreventiva dagen med ljusmanifestation

Föreningen Suicide Zero anordnar en ljusmanifestation 10 september kl 19-20.30 på Mariatorget. Omkring 1500 ljus kommer tändas för alla de som inte längre är med oss. Alla är välkomna att delta i manifestationen!

Läs mer här >>

candle 335965 960 720

Mår du dåligt?

Har du tankar på att ta ditt liv? Det finns hjälp att få. Prata med någon! Du är inte ensam. Här är några instanser du kan kontakta och du kan vara helt anonym. 

 

Elina kopia

Texten är skriven av Elina Johansson - verksamhetsledare Attention Stockholm

Skriv ut E-post

Rädda barnen från psykisk ohälsa - skolor tillåts fortsätta

Rädda barnen från psykisk ohälsa - skolor tillåts fortsätta

Inlägget är skrivet av Lisa Samnerud utifrån ett föräldraperspektiv 

Ännu ett barn har drabbats i vårt samhälle på grund av bristande resurser i skolan. I våras blev vårt barn utbränd, åtta år gammal. Barnet förväntades klara av att gå i en stor klass utan särskilt stöd, vara med på både gymnastik och ute på raster och trots selektiv ätstörning äta i matsalen på 15 min. Kraven var för högt ställda och barnet låg okontaktbar i fosterställning efter skoldagens slut och livet tog en paus. Barnet har högfungerande autism och slutade äta och leka, den lilla kroppen kved av ångest och sattes på antidepressiv medicin. Inkomsten försämrades drastiskt då någon av oss vårdnadshavare ständigt tvingades finnas till hands hemma.

Veckorna fylldes av möten med lärare, skolledning och utbildningschef, vi bjöd in habiliteringen och närvaroteamet som höll med oss om att barnet behövde mer stöd i skolan, men rektorn ansåg att de gjorde tillräckligt. 

Under ett möte ifrågasatte vi varför inte skolan följde det utarbetade åtgärdsprogrammet, utbildningschefen menade att “ett åtgärdsprogram är inget som skolan behöver följa, det är ingen checklista”. Vi trodde att skolans ledning behövde kunna skollagen- vi hade fel.

När det i en kommun är uttalat att vårdnadshavare inte får ha önskemål om hur ett barns behov bäst tillgodoses, upplevs en maktlöshet. Vi vårdnadshavare får utstå förtryck, manipulation, diskriminering och kränkningar när vi är våra barns företrädare inom en juridisk värld. Det blir en maktkamp som vi omöjligt kan vinna och vi förväntas göra det som skolan och huvudmannen talar om för oss trots att det strider mot barnets behov, förmåga och mänskliga rättigheter. Statistik mörkas och pedagoger tystas ner när de ifrågasätter ledningen samtidigt som vi vårdnadshavare ser hur barnen bit för bit faller sönder framför oss och blir som ett grått skal av sitt forna jag.

image1

Vårt barn klarade knappt av att komma tillbaka en timme om dagen i ett eget rum i skolan efter kraschen, ändå menade huvudmannen att vi ställde för höga krav på åtgärder. Vi föräldrar bestämde oss för att rädda vårt barn och sa stopp. Barnet stod nu utan skolplacering på grund av utbildningsförvaltningens ovilja att anpassa efter barnets behov och blev till slut en av många hemmasittare. Vi fick hjälp från oväntat håll och i höst får vårt barn en nystart på en skola och en chans att utvecklas på sina villkor där det finns kunskap om autism och en vilja att hjälpa.

Det handlar om att göra rätt från början, lyssna på behoven och göra snabba insatser i tidig ålder, för att rädda barnen från psykisk ohälsa. Familjer går under i kampen för barnens liv och rätten till en värdig skolgång. Huvudmän måste våga lyssna på vårdnadshavare och ställa frågorna ingen vågar ta i med risk för ökade kostnader.

Kunskapen i samhället växer för varje år, men på en del skolor står utvecklingen still, personal får ingen utbildning inom neuropsykiatriska diagnoser och skolor väljer att tolka skollagen som de vill. Idag betalar socialförvaltningen och sjukvården för det som utbildningsförvaltningen har misslyckats med. 

I och med att barnet nu har fått en ny skolplacering lägger Skolinspektionen ner anmälan om särskilt stöd, ännu en gång på grund av bristande resurser och skolan tillåts fortsätta. Skolinspektionen utreder endast vidare om barnet går kvar. Barn och familjer lider i tysthet, vårdnadshavare blir sjukskrivna i kampen för sina barn i vårt samhälle, hur många fler människor ska behöva rasa innan det blir en förändring?

 

Skriv ut E-post

Mina bästa insikter och strategier för att må bättre och hantera social ångest

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare hos Attention Stockholm. Läs mer om Anna här >>

 

I dagens blogginlägg tänkte jag dela med mig av tips på strategier och sätt att tänka, dels för att må bättre psykiskt, dels för att hantera social ångest.

Först ut är mina strategier och insikter för att må bättre:

  1. Att behandla mig själv som jag behandlar min bästa vän. Om min bästa vän är ledsen eller deprimerad skulle jag ju inte döma och tycka hen är misslyckad. Istället skulle jag stötta och vara förstående, så varför inte behandla mig själv med samma medkänsla? 
  1. Relationer går att reparera även om man tror att man varit så knäpp så att den andra inte tycker om en längre. Det kommer nya chanser, och ett förlåt kan räcka långt. Man kan tillsammans hitta lösningar som förbättrar relationen.
  1. Skriva ner mina framsteg, bra saker med dagen och liknande i en särskild anteckningsbok. Färgade pennor och klistermärken tycker jag är roligt och extra peppande att använda.
  1. Alltid ha saker, små som stora, att se fram emot. Nerskrivna på ett papper eller i en bok, så att det känns konkret och man inte glömmer bort något. Just nu ser jag fram emot att ha picknickar i sommar, få börja använda min nya soffa och åka på kryssning till Riga. 
  1. Gå in i mina intressen (musik, skriva, serier, lära mig språk, titta på konst o.s.v.) för att koppla bort den stressande omvärlden. Det ger positiva intryck och tankar, och hjärnan får fokusera på saker jag mår bra av.
  1. Jag berättar för min närmsta omgivning om hur jag mår för att sätta ord på känslor och tankar och för att kunna få stöd och blir förstådd. Jag ber om hjälp med saker även om jag egentligen vill vara "duktig" och klara av sakerna på egen hand.

 blue 979387 960 720

Och nu tänkte jag berätta om mina tips på hur jag hanterar social ångest:

  1. Försöka att inte bry mig om vad andra eventuellt tycker och tänker om mig eller mitt utseende. Jag stöttar mig själv så bra jag kan i det, och skriver ner mina framsteg precis som jag beskriver i punkt 3 ovan.
  1. Jag tänker och inser att ingen annan människa är perfekt, så varför skulle jag behöva vara det?!
  1. Jag stannar upp och försöker vara nöjd med det jag har gjort o sociala sammanhang. Har jag klarat att ringa ett samtal eller bett om hjälp med något som jag tycker är jobbigt att be om hjälp med, så tillåter jag mig att vara nöjd med mig själv. Små steg är lika viktiga som de stora!
  1. Jag omger mig med förstående människor som stöttar och inte dömer mig. En del av mina vänner har liknande svårigheter som jag när det gäller t.ex. social ångest, men har vi inte det så kan ändå vi stötta och förstå genom att lyssna på varandra och leva oss in i varandras situationer.
  1. Jag påminner mig om att jag alltid gör mitt bästa – och är en bra och värdefull person – oavsett om jag presterar eller inte (jättesvårt, jag vet!).

Jag hoppas ni alla får en fin sommar oavsett om ni håller er inomhus, i skuggan eller i solen på stranden. Försök göra det ni mår bra av och strunta i normer om vad man "ska" göra och att man förväntas må bra och vara så glad bara för att det är sommar! 

 

Fler blogginlägg av Anna:

Att bygga upp ett liv och äntligen bli värdigt bemött

En diagnos kastad i ansiktet: Om att lämnas ensam med förvirring och ångest efter en utredning

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Det som har varit bra i psykiatrin och som hjälpt mig framåt på min nya väg

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Anna bloggar om psykisk ohälsa och sin väg mot att må bättre

Skriv ut E-post

Att bygga upp ett liv och att äntligen bli värdigt bemött

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare hos Attention Stockholm. Läs mer om Anna här >>

“Man kan aldrig hitta en arbetsplats som passar en perfekt! Min kollega har svårt att gå och jag har xx (hen nämner en fysiskt funktionsnedsättning)!”

Så inleds mötet med arbetsförmedlaren på avdelningen för personer med funktionshinder när vi ses första gången. Jag blir helt ställd och vet inte vad jag ska säga. Jag trodde jag hade kommit till ett ställe där jag skulle få förståelse, hjälp och stöd – inte bli tillrättavisad när jag berättar om mina psykiska svårigheter och diagnoser! Jag upplevde det som att hen ville sätta mig på plats direkt, av någon anledning som jag inte kan förstå.

När jag vid ett (!) tillfälle inte svarade i telefon när arbetsförmedlaren ringde mig, så kontaktade hen min handläggare på försäkringskassan och sa att jag inte skulle klara av en praktik eftersom jag inte kunde svara i telefon (!!).

När jag en annan gång avbokade ett möte på grund av att jag insåg att jag inte orkade med att gå till arbetsförmedlingen samma dag som jag hade ett inbokat läkarbesök, så sa hon något i stil med: “då får du väl fixa en praktikplats själv”.

Jag kan dra ännu fler exempel, men jag vill inte tänka för mycket på det. Det gör för ont. Jag kände att arbetsförmedlaren tyckte att man skulle ta ungefär vilken praktikplats som helst även om den inte passade en, och bara vara glad och tacksam.

Som ni nog förstår så var jag tvungen att avbryta den här kontakten, för den blev en stor fara för mitt mående efter månader av skrik, gråt och ångest hemma på grund av hur arbetsförmedlaren behandlade mig. 

Jag förstår inte hur detta bemötande och synsätt kan förekomma på en enhet som vänder sig till personer med funktionsnedsättning och som är i behov av extra stöd för att vi inte mår bra! Hade de haft tillräcklig kunskap om NPF hade de väl förstått att deras bemötande inte leder till något bra för någon och att det verkligen inte leder till det som är arbetsförmedlingens mål – att komma närmare arbetsmarknaden och ett ”riktigt” jobb. Det är som att siffror, regler och kostnader står i vägen för att se människan.

Under den här tiden var det svårt för mig att upprätthålla mitt människovärde, och inte känna mig som skräp och en parasit på samhället.

candle 335965 960 720

Idag har jag haft turen att genom en daglig verksamhet i kommunen få en arbetsträningsplats på ett arkiv.

Min arbetskonsulent på den dagliga verksamheten har från första början lyssnat på mig, respekterat mig för den jag är, stöttat, varit förstående och alltid gått att föra ett givande samtal med. På den här verksamheten lägger de tid och energi på att lära känna oss som går där, för att kunna hitta en arbetsplats som passar oss som de individer – med både tillgångar och svårigheter – vi är.

Äntligen blir jag värdigt bemött! Skillnaden mot bemötandet på arbetsförmedlingen är enorm.

Utöver en fungerande arbetsträning genom den dagliga verksamheten och allt positivt arbetskonsulentens bemötandet fört med sig, så finns det andra delar som också har hjälpt mig att få tillbaka hoppet om mig själv och mitt värde som människa. Delar som tillsammans bildar ett liv som jag hoppas och tror att jag kan leva utan att det känns för kämpigt eller meningslöst. Jag försöker gå från att överleva till att leva! Det är inte alltid lätt, utan ovant och lätt att gå vilse i alla val och beslut. Att gå från att överleva till att leva och att känna mer hopp i tillvaron beskriver jag i mina dikter nedan.

---

Överleva eller leva?

Gå från att överleva till att leva

förut har det bara handlat om att klara av dagen

men nu behöver jag ett fungerande liv

bygga en tillvaro av ingenting

skapa min egen mening

----

Och

Och livet kom till mig åter

ännu en sommar

jag kommer att överleva

 

Fler blogginlägg av Anna:

En diagnos kastad i ansiktet: Om att lämnas ensam med förvirring och ångest efter en utredning

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Det som har varit bra i psykiatrin och som hjälpt mig framåt på min nya väg

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Anna bloggar om psykisk ohälsa och sin väg mot att må bättre

Skriv ut E-post

Kontakta oss

E-post:

info@attention-stockholm.se

Telefon:

08-410 885 60

Telefontid:

Måndagar 12.30-14.30
(ej röd dag)
Vi svarar på frågor om medlemskap, vår verksamhet och om föreläsningar.


Postadress:

Attention Stockholm
c/o Kontor122
Folkungagatan 122, våning 4
116 30 Stockholm

Besöksadress:

Folkungagatan 122, våning 5, dörren till vänster

Organisationsnummer:

802438-7394

BankGiro:

227-5253

Vanliga frågor (FAQ)

Läs våra vanliga frågor och svar HÄR >>

Har du en fråga som inte står med där?
Mejla till oss på info@attention-stockholm.se


Frågor kring rättigheter eller stöd 

Vi erbjuder personlig rådgivning kring rättigheter och stöd via vår
medlemsrådgivning som samordnas av Attention Stockholms län.

Kontakta Attention Stockholms län för att boka tid HÄR >>


Frågor om medlemskap

Medlemsregistret hanteras av vårt riksförbund. Vill du fråga om medlemskap eller uppdatera dina uppgifter i ditt medlemskap så ta direkt kontakt med dem.

Kontakta Riksförbundet Attention rörande medlemskap HÄR >>

Medlemsverksamhet

För barn, ungdom och
ung vuxen >>

För vuxen med egen NPF >>

För närstående >>


Är du yrkesverksam?

Läs mer om vad vi kan erbjuda HÄR >>

Följ oss här

Hemsidan
Läs om vår verksamhet, anmäl dig till våra aktiviteter, se datum och detaljer för varje träff eller grupp, bli medlem och läs i vår blogg.

Facebook
Följ våra sidor (Attention Stockholm och Attention UNG) för att se när vi har nya träffar och föreläsningar. Få bra tips och intressanta länkar om NPF.

Bloggen
Läs inlägg med inifrånperspektiv skrivna av medlemmar i Attention Stockholm. Du hittar länken till bloggen uppe i huvudmenyn. Vill du bidra? Ta kontakt med oss!

Nyhetsbrev
Ett mejl om vad som är på gång i föreningen. Skickas till medlemmar samt de som anmält intresse via hemsidan.

Medlemsutskick
Ett mejl med aktuell info om vår verskamhet men även annat av medlemsintresse. Skickas utifrån kontaktuppgifter i medlemsregistret. 


Har du förslag på en annan kanal vi borde använda? Mejla till oss på info@attention-stockholm.se