Att bygga upp ett liv och att äntligen bli värdigt bemött

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare hos Attention Stockholm. Läs mer om Anna här >>

“Man kan aldrig hitta en arbetsplats som passar en perfekt! Min kollega har svårt att gå och jag har xx (hen nämner en fysiskt funktionsnedsättning)!”

Så inleds mötet med arbetsförmedlaren på avdelningen för personer med funktionshinder när vi ses första gången. Jag blir helt ställd och vet inte vad jag ska säga. Jag trodde jag hade kommit till ett ställe där jag skulle få förståelse, hjälp och stöd – inte bli tillrättavisad när jag berättar om mina psykiska svårigheter och diagnoser! Jag upplevde det som att hen ville sätta mig på plats direkt, av någon anledning som jag inte kan förstå.

När jag vid ett (!) tillfälle inte svarade i telefon när arbetsförmedlaren ringde mig, så kontaktade hen min handläggare på försäkringskassan och sa att jag inte skulle klara av en praktik eftersom jag inte kunde svara i telefon (!!).

När jag en annan gång avbokade ett möte på grund av att jag insåg att jag inte orkade med att gå till arbetsförmedlingen samma dag som jag hade ett inbokat läkarbesök, så sa hon något i stil med: “då får du väl fixa en praktikplats själv”.

Jag kan dra ännu fler exempel, men jag vill inte tänka för mycket på det. Det gör för ont. Jag kände att arbetsförmedlaren tyckte att man skulle ta ungefär vilken praktikplats som helst även om den inte passade en, och bara vara glad och tacksam.

Som ni nog förstår så var jag tvungen att avbryta den här kontakten, för den blev en stor fara för mitt mående efter månader av skrik, gråt och ångest hemma på grund av hur arbetsförmedlaren behandlade mig. 

Jag förstår inte hur detta bemötande och synsätt kan förekomma på en enhet som vänder sig till personer med funktionsnedsättning och som är i behov av extra stöd för att vi inte mår bra! Hade de haft tillräcklig kunskap om NPF hade de väl förstått att deras bemötande inte leder till något bra för någon och att det verkligen inte leder till det som är arbetsförmedlingens mål – att komma närmare arbetsmarknaden och ett ”riktigt” jobb. Det är som att siffror, regler och kostnader står i vägen för att se människan.

Under den här tiden var det svårt för mig att upprätthålla mitt människovärde, och inte känna mig som skräp och en parasit på samhället.

candle 335965 960 720

Idag har jag haft turen att genom en daglig verksamhet i kommunen få en arbetsträningsplats på ett arkiv.

Min arbetskonsulent på den dagliga verksamheten har från första början lyssnat på mig, respekterat mig för den jag är, stöttat, varit förstående och alltid gått att föra ett givande samtal med. På den här verksamheten lägger de tid och energi på att lära känna oss som går där, för att kunna hitta en arbetsplats som passar oss som de individer – med både tillgångar och svårigheter – vi är.

Äntligen blir jag värdigt bemött! Skillnaden mot bemötandet på arbetsförmedlingen är enorm.

Utöver en fungerande arbetsträning genom den dagliga verksamheten och allt positivt arbetskonsulentens bemötandet fört med sig, så finns det andra delar som också har hjälpt mig att få tillbaka hoppet om mig själv och mitt värde som människa. Delar som tillsammans bildar ett liv som jag hoppas och tror att jag kan leva utan att det känns för kämpigt eller meningslöst. Jag försöker gå från att överleva till att leva! Det är inte alltid lätt, utan ovant och lätt att gå vilse i alla val och beslut. Att gå från att överleva till att leva och att känna mer hopp i tillvaron beskriver jag i mina dikter nedan.

---

Överleva eller leva?

Gå från att överleva till att leva

förut har det bara handlat om att klara av dagen

men nu behöver jag ett fungerande liv

bygga en tillvaro av ingenting

skapa min egen mening

----

Och

Och livet kom till mig åter

ännu en sommar

jag kommer att överleva

 

Fler blogginlägg av Anna:

En diagnos kastad i ansiktet: Om att lämnas ensam med förvirring och ångest efter en utredning

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Det som har varit bra i psykiatrin och som hjälpt mig framåt på min nya väg

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Anna bloggar om psykisk ohälsa och sin väg mot att må bättre

Skriv ut E-post

En diagnos kastad i ansiktet: Om att lämnas ensam med förvirring och ångest efter en utredning

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare hos Attention Stockholm. Läs mer om Anna här >>

Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg, så var det väldigt ångestfyllt och jobbigt för mig att göra en neuropsykiatrisk utredning och få aspergerdiagnos. Förutom att utredningen gjordes på ett dåligt och slarvigt sätt, så presenterades resultatet av den ganska respektlöst genom att papprena skickades hem till mig – efter att de bara kort gått igenom utredningen med mig muntligt. Jag kände inte igen mig i det de hade skrivit om mig, kände att de inte förstått mig, och fick en chock som var svår att hantera.

Något annat som jag är missnöjd och besviken över är att jag inte fick någon bra hjälp eller stöd efter diagnosticeringen. Det verkar vara lätt för psykiatrin att genomföra en utredning, skriva sina papper, och sedan lämna en och tro att allt är frid och fröjd. Jag hamnade istället i ett stort kaos efter att ha fått diagnosen. Jag kände mig ensam och minst sagt förvirrad. Och hundra andra känslor samtidigt. Man kan beskriva det som att jag fick diagnosen kastad i ansiktet! Jag skulle nu själv veta vilken hjälp jag skulle skaffa för att lära mig att leva med diagnosen och hantera svårigheterna som följer med den.

 mental health 1420801 960 720

Det jag hade behövt var massor av stöd för att bygga upp mig själv igen och att ta mig vidare i livet. Att någon hade kunnat förstå mig och vad för sorts hjälp jag behövde.  Stöd i att återskapa identitet och självkänsla. Sådant som är så viktigt för att kunna må bra och leva ett meningsfullt liv. Eller så hade det räckt med lite medmänsklighet och omtanke från någon i psykiatrin.

Den här dikten som jag har skrivit illustrerar mina känslor och tankar efter utredningen. Känslor och tankar som finns kvar än idag.

----

100 procent

Jag ser alltid mig själv

och mina egenskaper

som något som måste förändras

förbättras

optimeras

jag måste vara 100 procent

annars är jag inte värd någonting

jag är så van att bara se mina fel

diagnosmanualer

symtom

de har också bara sett mina fel

så jag har inte kunnat se mig

som den person jag är

bakom deras definitioner

 

Det tog många, många år för mig att få bra hjälp. Jag har blivit bollad med psykiatrin och habiliteringen (hab), vilket gjorde att till slut knappt orkade ha kontakt med något av ställena. På hab frågade de mig om ett problembeteende jag har är tvång eller så kallade tvingande ritualer. Om det var tvång var det psykiatrins ansvar att hjälpa mig, men om det var tvingande ritualer så kunde jag kanske få hjälp på habiliteringen. Jag blev så förvånad av frågan att jag inte kom på något att säga. Jag trodde att det var de som är experter som skulle ha svaret på den frågan!

På en psykiatrisk avdelning utredde de mig i flera månader för att komma fram till att det nog skulle vara bra för mig att gå till habiliteringen. Hab har dock inga läkare, vilket gör det omöjligt att ha alla sina vård- och behandlingskontakter där. Istället för den här röran hade jag önskat samarbete mellan dessa två instanser. Det är många som har både en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/funktionsvariation OCH en eller flera psykiatriska diagnoser. Bollandet hit och dit borde ersättas med en smidigare lösning!

Det verkar som att de som jobbar i psykiatrin tror att bara man får en diagnos så blir allt bra. Att diagnosticeringen i sig gör att man mår bättre. Så är det inte, i alla fall var det inte så för mig. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så känns det meningslöst att ha kämpat sig igenom en lång utredning! Den ångesten beskriver jag i min dikt nedan.

----

Färdigdiagnostiserad

Tankar utan struktur

Panik som inte får existera längre

eftersom den tiden ska vara förbi

eftersom jag är färdigutredd

Färdigdiagnostiserad

förväntas kunna leva

 

Jag har tagit de här upplevelserna väldigt personligt. Jag har analyserat sönder och sökt fel hos mig själv till varför jag har blivit dåligt behandlad och inte fått den hjälp jag har rätt till. Idag kan jag se att allt det här jag har beskrivit inte är mitt fel. Jag har bara varit den jag är med både tillgångar och brister, och försökt överleva i en kaotisk och ofta oförstående omvärld.

 

 

Fler blogginlägg av Anna:

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Det som har varit bra i psykiatrin och som hjälpt mig framåt på min nya väg

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Anna bloggar om psykisk ohälsa och sin väg mot att må bättre

 

Skriv ut E-post

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare på Attention Stockholm

 

Jag har satt ihop några tips och råd inför och efter läkarbesök. Sådant som har hjälpt mig lite i alla mina fighter mot psykiatrin på olika mottagningar under många års tid. Hoppas du som läser detta kan använda dig av något av tipsen, och framför allt hoppas jag att du känner att du inte är ensam. Kom ihåg att det aldrig är ditt fel om du får ett dåligt bemötande i psykiatrin! 

 

Psykiatrin är till för oss som mår dåligt och behöver stöd, men tyvärr är systemet så sjukt att man ofta känner tvärtom; att vi mest används för att läkarna ska få behålla sin status och makt. 

 

Mina tips:

  • Du är bra, oavsett vad läkaren får dig att känna och tänka om dig själv.
  • Du är stark och modig som vågar och orkar gå till psykiatrin för att be om hjälp och visa dig sårbar.
  • Ta med dig en vän eller anhörig som stöd och som kan hjälpa dig att föra din talan.
  • Det är inte ditt fel om du blir dåligt behandlad! Du är patient och har full rätt att må dåligt och att inte orka vara glad och tillmötesgående. 
  • Be om att få byta läkare om du blir dåligt behandlad av din nuvarande!
  • Du har rätt att få en vårdplan skriven. 
  • Låt inte läkaren få dig att känna dig dålig eller mindre värd. Det är ett stort systemfel i psykiatrin och läkarnas bemötande är en del av detta, så ta det inte personligt!
  • Berätta om psykiatrins bemötande för din omgivning. Berätta för dina nära att du t.ex. är ledsen, arg eller uppgiven och behöver stöd och tröst.
  • Skriv en text, måla en bild eller gör något annat konstruktivt och kreativt av dina känslor.
  • Ge dig själv en stor belöning och beröm dig efter läkarbesöket!

tic tac toe 1777880 960 720

 

Avslutningsvis så tycker jag att vi vänder på allt. Vänder på hela systemet. Framförallt vänder på synen på oss patienter. 

Det är psykiatrin som är sjuk och behöver vård! Vi som kämpar med vår psykisk ohälsa är starka! Vi stöttar varandra samtidigt som vi kämpar med vårt eget. Vi känner för andra. Andras lidande gör ont i oss, för vi har själva varit där, och vill inte att någon annan ska behöva uppleva det. 

 

Vill du tillsammans med mig och många andra vara med i kampen för en bättre psykiatri? Kolla då in min facebook-sida: https://www.facebook.com/Kanjagfa/

Skriv ut E-post

Tjejer och kvinnor med NPF

Idag, 8:e mars, är det internationella kvinnodagen vars syfte är att uppmärksamma kvinnors situation, ojämnställdheten som råder och "kvinnofrågor". Vi vill därför ta tillfället i akt att berätta om kvinnor och NPF. För det finns faktiskt en poäng att inte bara prata allmänt om NPF eftersom det finns vissa skillnader mellan de svårigheter man kan komma att möta om man är kvinna med NPF jämfört med om man är man. 

Svenny Kopp synliggör tjejer och kvinnor med NPF

Någon som kämpat för att synliggöra tjejer och kvinnor med NPF är Svenny Kopp, specialist i barn- och ungdomspsykiatri som förutom att hon forskat en hel del i ämnet flickor och NPF också lyft frågan i media och föreläst i ämnet. I en intervju med SVT Nyheter förklarar hon att flickor med autism ofta missas och att de många gånger får diagnos först i vuxen ålder, eller inte alls, utan får kämpa på egen hand utan stöd och vetskap om sin funktionsnedsättning. 

"– Det finns mycket få studier inom autismområdet där flickor finns med. I grunden handlar det om bristande jämställdhet, säger Svenny Kopp, specialist i barn- och ungdomspsykiatri."

En anledning till att flickor med autism missas är för att de inte beter sig som pojkar och svårigheterna kan ta sig andra uttryck.  

desperate 2048905 1920

Personen på bilden har inget med inläggets innehåll att göra. 

"Exakt hur flickors och pojkars autism skiljer sig åt finns nästan ingen forskning om.

– Eftersom det här är beteendediagnoser måste man titta på hur pojkar och flickor beter sig oavsett diagnoser. Flickor är till exempel mycket mindre utåtagerande i ett offentligt rum. Pojkar är mer aggressiva, både fysiskt och verbalt, på gruppnivå.

Pojkars specialintressen i fokus

När man tittar på specialintressen, ett av kriterierna vid autism, har man ofta utgått från pojkars specialintressen.

– Det är tåg, sprängämnen, lego eller tabeller. Men flickorna har också specialintressen. Men de kanske istället klipper och klistrar eller virkar ovanligt mycket. Andra är specialintresserade av hästar, hundar eller smågnagare. Men man ser inte det som lika ”nördigt”. Så allt beror på vilka glasögon du har på dig."

Läs hela reportaget här >>

Diagnoskriterier och riktlinjer uppsatta efter pojkar

I ett reportage av SpecialNest förklarar Svenny att diagnoskriterierna är framtagna efter hur pojkars svårigheter tar sig uttryck, vilket leder till att vi missar flickor med samma svårigheter men som märks på andra sätt. 

"Kriterierna och riktlinjerna är uppsatta efter pojkar, vilket är ett stort problem, enligt Svenny Kopp, barnpsykiater och överläkare som forskat på flickor med neuropsykiatriska svårigheter.

– Efter alla år som yrkesverksam har jag förstått att det inte håller att prata om barn eller ungdomar. Vi måste dela upp i flickor och pojkar, tonårsflickor och tonårspojkar. De lever under olika villkor och det ser tyvärr ut på olika sätt, menar hon.

Svenny Kopp menar att flickors symtom på autism och adhd ser annorlunda ut än pojkars. Att kriteriet att symtomen ska finnas i olika miljöer inte går att applicera på flickor.

– Flickor håller sig oftare ”på mattan” i den sociala yttre miljön, men är urjobbiga hemma. De kan vara förtjusande i skolan eller på BUP men må otroligt dåligt hemma.

Även hyperaktivitet yttrar sig olika, menar Svenny Kopp.

– Flickors rörelser är generellt mindre, de tuggar tuggummi, hoppar med foten eller pillar med håret. De hyperpratar eller hyperskrattar, men far inte runt på samma sätt som pojkar.

Svenny Kopp poängterar också att autismen och adhd är precis samma för pojkar och flickor, men att beteendena skiljer sig åt och medför att flickor uppmärksammas långt senare i livet än pojkar."

Läs hela reportaget här >>

 

Attention Stockholm och tjej/kvinnoseparatism 

Attention Stockholm har flera träffpunkter för tjejer och kvinnor med syfte att få dela och samtala om just den problematik och den situation man som tjej eller kvinna med NPF får tampas med. Många delar erfarenheter av att ha fått diagnos sent i livet efter år av misslyckanden och psykisk ohälsa. Läs mer om våra träffar här:

Tjejgrupp

Temakväll för kvinnor

Träffpunkt för mammor med adhd

 

Mer om tjejer och kvinnor med NPF

ADHD-center: Flickor med ADHD

http://habilitering.se/sites/habilitering.se/files/170410_flickor_med_adhd_slutversion_rev_3.pdf

 

Habilitering & Hälsa: Flickor och autism

http://www.habilitering.se/om-autismspektrumdiagnos/flickor-och-autismspektrum

 

Habilitering & Hälsa: Porträtt av två kvinnor 

http://www.habilitering.se/autismforum/leva-med/styrkor-och-svarigheter/portratt-av-tva-kvinnor

 

UR Samtiden: Autism bland flickor och kvinnor (inspelning)

https://urskola.se/Produkter/195644-UR-Samtiden-Fokus-pa-autism-Autism-bland-flickor-och-kvinnor

 

Inlägget är skrivet av Elina Johansson, verksamhetsledare i Attention Stockholm. 

Skriv ut E-post

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Inlägget är skrivet av Anna Nyström – bloggare hos Attention Stockholm

Jag tänkte berätta om när jag drabbades av panikångestattacker i samband med muntliga redovisningar i skolan när jag var tonåring. Paniken gjorde en stor del av mitt liv till ett helvete, och jag förstod inte mig själv eller vad som hände i hjärnan och kroppen.

Jag har alltid haft social ångest och sprang som liten skrämt iväg om någon främmande person tilltalade mig, och var till och med rädd för att prata med grannarna, men jag hade aldrig fått en panikångestattack förrän jag var runt 15 år. Det dök upp helt plötsligt när skulle ha en muntlig föreläsning i klassrummet i skolan. Sedan hade jag de här problemen till och från tills jag tog studenten.

Det var svårt att veta gång till gång hur jag skulle klara av redovisningarna, och mycket berodde på dagsform och om jag fick chans att förbereda mig eller inte. De plötsliga redovisningarna var ibland värst, för då hann jag inte förbereda mig. Ibland var det dock de föredragen som jag var beredd på som var värst, eftersom ångesten då hann byggas upp i dagar eller till och med veckor före. Rädslan för själva panikångesten är sjukt påfrestande och jobbig! Det kändes som att jag aldrig kunde slappna av, inte ens hemma.

fear 2083657 340

 

Skammen var det värsta. Att stå och skaka, inte kunna prata, svettas, bli röd i ansiktet och få overklighetskänslor mitt bland andra ungdomar i ens egen ålder och en lärare som man vill göra ett bra intryck på. Skammen över att inte ha kontroll över sin kropp och sinne, och tvingas visa sin nervositet och rädsla utåt när man som tonåring bara vill vara som alla andra och cool.

Efter en panikattack i gymnasiet sprang jag gråtandes hem med tankar om att jag inte ville leva längre. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna sätta min fot i den skolan något mer och att alla skrattade bakom min rygg och tyckte jag var ett stort psykfall.

Den här dikten skrev jag i gymnasiet, och den illustrerar mina känslor och tankar om panikångest:

 

Jag andas utan att veta hur

Kommer det någonsin

släppa mig?

 

När du håller mig,

när du trycker ner mig,

när du krossar min andning,

när du stjäl mitt syre,

när du dödar mina tankar

Då är jag ingenting

då äger jag ingenting –

inte ens mig själv

helt förlorad

 

Kommer du någonsin

släppa mig

 

låta mina vingar få känna vinden?

Var kan jag gömma mig

när du inte ens ger mig skuggorna?

 

Har jag fött dig?

Vem ger dig din andning?

 

När jag desperat försöker strypa dig

ger jag dig bara mer

du tar allt,

vad har jag kvar?

 

Jag andas utan att veta hur

 

Jag gick dock tillbaka till skolan efter att ha vilat upp mig ett tag, och fortsatte att kämpa mig igenom föredrag; ibland med och ibland utan panikångest.

Det som hjälpte mig i kampen mot de här hemska attackerna var att jag hade en stöttande och förstående klassföreståndare på gymnasiet som sa att det var helt okej att jag hoppade över muntliga redovisningar om jag kände att jag inte klarade av dem. Det sänkte pressen på mig och gjorde mig lugnare. Just den här pressen tror jag är en stor anledning till varför jag drabbades av panikångest. Jag har alltid haft stor press på mig själv, och har inte varit förstående mot mig själv när det gäller den sociala ångesten och stresskänsligheten som ledde till panikattackerna.

 

Andra strategier som hjälpte mig hantera panikångesten var att:

  • Beskriva omgivningen för att fokusera på nuet.
  • Andas i fyrkant: andas in medan du räknar till 4. Håll andan och räkna till 4. Andas ut medan du räknar till 4. Håll andan och räkna till 4, och fortsätt så en stund.
  • Påminna mig själv om att ångesten alltid går över och att den egentligen inte är farlig.
  • Beskriva för mig själv vad som hände just då i tankarna och i kroppen.

 

Strategierna kommer från Ångestföreningen och har hjälpt mig mycket.

https://www.angest.se/riks/node/11

Här kan du läsa mer om social ångest, som utlöste panikattackerna för mig:

https://www.angest.se/riks/node/5

 

Idag känner jag mig själv mycket bättre, känner efter vad jag orkar med, och försöker stötta mig själv. Jag har inte haft någon muntlig redovisning på många år nu, men kanske att jag skulle kunna klara av det med rätt stöd från omgivningen och mig själv.

 

 

Skriv ut E-post

Kontakta oss

Telefon:
08-410 885 60

Telefontid:
OBS! Den 27/5 utgår telefontiden men ni är välkomna att mejla till info@attention-stockholm.se!

Måndagar 12.30-14.30  
(ej röd dag)

Vi svarar på frågor om vår verksamhet och om föreläsningar.


Post- och besöksadress:
Attention Stockholm
Wennerbergsgatan 1, 1 tr ned
112 58 Stockholm

Från slutet av maj har vi träffar i både vår nya och gamla lokal. Adress till nya lokalen:
Folkungagatan 122, våning 5
116 30 Stockholm

E-post:
info@attention-stockholm.se

Organisationsnummer:
802438-7394

BankGiro:
227-5253

Vanliga frågor (FAQ)

Läs våra vanliga frågor och svar HÄR >>

Har du en fråga som inte står med där?
Mejla till oss på info@attention-stockholm.se


Frågor kring rättigheter eller stöd 

Vi erbjuder personlig rådgivning kring rättigheter och stöd via vår
medlemsrådgivning som samordnas av Attention Stockholms län.

Kontakta Attention Stockholms län för att boka tid HÄR >>


Frågor om medlemskap

Medlemsregistret hanteras av vårt riksförbund. Vill du fråga om medlemskap eller uppdatera dina uppgifter i ditt medlemskap så ta direkt kontakt med dem.

Kontakta Riksförbundet Attention rörande medlemskap HÄR >>

Medlemsverksamhet

För barn, ungdom och
ung vuxen >>

För vuxen med egen NPF >>

För närstående >>


Är du yrkesverksam?

Läs mer om vad vi kan erbjuda HÄR >>

Följ oss här

Hemsidan
Läs om vår verksamhet, anmäl dig till våra aktiviteter, se datum och detaljer för varje träff eller grupp, bli medlem och läs i vår blogg.

Facebook
Följ våra sidor (Attention Stockholm och Attention UNG) för att se när vi har nya träffar och föreläsningar. Få bra tips och intressanta länkar om NPF.

Bloggen
Läs inlägg med inifrånperspektiv skrivna av medlemmar i Attention Stockholm. Du hittar länken till bloggen uppe i huvudmenyn. Vill du bidra? Ta kontakt med oss!

Nyhetsbrev
Ett mejl om vad som är på gång i föreningen. Skickas till medlemmar samt de som anmält intresse via hemsidan.

Medlemsutskick
Ett mejl med aktuell info om vår verskamhet men även annat av medlemsintresse. Skickas utifrån kontaktuppgifter i medlemsregistret. 


Har du förslag på en annan kanal vi borde använda? Mejla till oss på info@attention-stockholm.se