Internationella suicidpreventiva dagen

Idag, den 10 september, är det internationella suicidpreventiva dagen, lanserad av WHO med syfte att lyfta arbetet med att förebygga självmord. Det är en viktig dag särskilt för oss som berörs av NPF, eftersom NPF kan innebära en förhöjd suicidrisk. 

Var femte kvinna med autism och adhd försöker någon gång under sitt liv begå självmord

Enligt en studie från 2019 gjord vid Karolinska Institutet innebär autism en ökad risk både för självmordsförsök och självmord. Högst risk för självmordsbeteenden har kvinnor med autism, utan intellektuell funktionsnedsättning och som också har adhd. Enligt studien hade var femte kvinna med både autism och adhd någon gång under sitt liv försökt begå självmord. 

Läs mer om studien här >>

Läs studien i sin helhet här >>

Falling apart

"Falling apart" av Linnea Fors - konst från Attention Stockholms projekt Vardagskonst

Enligt en studie från University of Toronto framkommer det att kvinnor med adhd har ökad risk för olika hälsoproblem, särskilt psykisk ohälsa. 

"Förekomsten av psykisk ohälsa bland kvinnor med adhd är oroväckande hög, där 46 procent allvarligt har övervägt självmord, 36 procent har generaliserat ångestsyndrom, 31 procent har egentlig depression, och 39 procent har någon gång under sitt liv missbruksproblem" säger Dr Esme Fuller-Thomson, vid fakulteten för socialt arbete och chef för Institutet för Life Course & Aging i ett pressmeddelande.

SpecialNest publicerade en artikel om detta 2016. Du kan läsa den här >> 

Samhällets misslyckanden kostar liv

Tidigare i år publicerade Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet och föreståndare för Center of Neurodevelopmental Disorders (KIND), den debattartikel där han belyste samhällets misslyckanden för personer med NPF. Bland annat skriver han såhär:

"Det vi ser är att många ungdomar som tar sig igenom gymnasiet försvinner från kartan under ett antal år innan de som unga vuxna återkommer med depression, ångestsyndrom och annan mental ohälsa. När individer med NPF kommer ut i vuxenlivet försämras ofta möjligheterna att få stöd och anpassning. Det finns få arbetsgivare som vill ge personer med NPF möjligheten att visa sina förmågor. Många arbeten är helt avstängda för personer med autism och adhd, såsom polisyrket, brandkåren, och armén, vilket är ren diskriminering. En del utmaningar kan minska med ökad mognad och inlärning av kompensationsstrategier, men det finns också andra grupper där problemen och utanförskapet riskerar att förvärras genom livet.

Det ultimata måttet på samhällets misslyckande är att den förväntade livslängden för individer med exempelvis autismspektrumtillstånd är 16 år kortare än för den övriga befolkningen. En starkt bidragande orsak är den relativt höga förekomsten av självmord."

Läs debattartikeln här >> 

Går det framåt?

Vi vet inte om det går framåt. Men det finns små hoppfulla ljusglimtar. En sådan är psykiatriambulansen (psykiatrisk akutmobilitet - PAM) som blev en del av Stockholms akutpsykiatri 2015 och som i år fick Mobila vårdens pris. Psykiatriambulansen åker till personer som mår akut psykiskt dåligt och där det ofta finns risk för suicid. 

Läs mer om psykiatriambulansen, PAM, här >>

Läs mer om när psykiatriambulansen fick Mobila vårdens pris 2019 här >>

Uppmärksamma Suicidpreventiva dagen med ljusmanifestation

Föreningen Suicide Zero anordnar en ljusmanifestation 10 september kl 19-20.30 på Mariatorget. Omkring 1500 ljus kommer tändas för alla de som inte längre är med oss. Alla är välkomna att delta i manifestationen!

Läs mer här >>

candle 335965 960 720

Mår du dåligt?

Har du tankar på att ta ditt liv? Det finns hjälp att få. Prata med någon! Du är inte ensam. Här är några instanser du kan kontakta och du kan vara helt anonym. 

 

Elina kopia

Texten är skriven av Elina Johansson - verksamhetsledare Attention Stockholm

Skriv ut E-post

Rädda barnen från psykisk ohälsa - skolor tillåts fortsätta

Rädda barnen från psykisk ohälsa - skolor tillåts fortsätta

Inlägget är skrivet av Lisa Samnerud utifrån ett föräldraperspektiv 

Ännu ett barn har drabbats i vårt samhälle på grund av bristande resurser i skolan. I våras blev vårt barn utbränd, åtta år gammal. Barnet förväntades klara av att gå i en stor klass utan särskilt stöd, vara med på både gymnastik och ute på raster och trots selektiv ätstörning äta i matsalen på 15 min. Kraven var för högt ställda och barnet låg okontaktbar i fosterställning efter skoldagens slut och livet tog en paus. Barnet har högfungerande autism och slutade äta och leka, den lilla kroppen kved av ångest och sattes på antidepressiv medicin. Inkomsten försämrades drastiskt då någon av oss vårdnadshavare ständigt tvingades finnas till hands hemma.

Veckorna fylldes av möten med lärare, skolledning och utbildningschef, vi bjöd in habiliteringen och närvaroteamet som höll med oss om att barnet behövde mer stöd i skolan, men rektorn ansåg att de gjorde tillräckligt. 

Under ett möte ifrågasatte vi varför inte skolan följde det utarbetade åtgärdsprogrammet, utbildningschefen menade att “ett åtgärdsprogram är inget som skolan behöver följa, det är ingen checklista”. Vi trodde att skolans ledning behövde kunna skollagen- vi hade fel.

När det i en kommun är uttalat att vårdnadshavare inte får ha önskemål om hur ett barns behov bäst tillgodoses, upplevs en maktlöshet. Vi vårdnadshavare får utstå förtryck, manipulation, diskriminering och kränkningar när vi är våra barns företrädare inom en juridisk värld. Det blir en maktkamp som vi omöjligt kan vinna och vi förväntas göra det som skolan och huvudmannen talar om för oss trots att det strider mot barnets behov, förmåga och mänskliga rättigheter. Statistik mörkas och pedagoger tystas ner när de ifrågasätter ledningen samtidigt som vi vårdnadshavare ser hur barnen bit för bit faller sönder framför oss och blir som ett grått skal av sitt forna jag.

image1

Vårt barn klarade knappt av att komma tillbaka en timme om dagen i ett eget rum i skolan efter kraschen, ändå menade huvudmannen att vi ställde för höga krav på åtgärder. Vi föräldrar bestämde oss för att rädda vårt barn och sa stopp. Barnet stod nu utan skolplacering på grund av utbildningsförvaltningens ovilja att anpassa efter barnets behov och blev till slut en av många hemmasittare. Vi fick hjälp från oväntat håll och i höst får vårt barn en nystart på en skola och en chans att utvecklas på sina villkor där det finns kunskap om autism och en vilja att hjälpa.

Det handlar om att göra rätt från början, lyssna på behoven och göra snabba insatser i tidig ålder, för att rädda barnen från psykisk ohälsa. Familjer går under i kampen för barnens liv och rätten till en värdig skolgång. Huvudmän måste våga lyssna på vårdnadshavare och ställa frågorna ingen vågar ta i med risk för ökade kostnader.

Kunskapen i samhället växer för varje år, men på en del skolor står utvecklingen still, personal får ingen utbildning inom neuropsykiatriska diagnoser och skolor väljer att tolka skollagen som de vill. Idag betalar socialförvaltningen och sjukvården för det som utbildningsförvaltningen har misslyckats med. 

I och med att barnet nu har fått en ny skolplacering lägger Skolinspektionen ner anmälan om särskilt stöd, ännu en gång på grund av bristande resurser och skolan tillåts fortsätta. Skolinspektionen utreder endast vidare om barnet går kvar. Barn och familjer lider i tysthet, vårdnadshavare blir sjukskrivna i kampen för sina barn i vårt samhälle, hur många fler människor ska behöva rasa innan det blir en förändring?

 

Skriv ut E-post

Mina bästa insikter och strategier för att må bättre och hantera social ångest

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare hos Attention Stockholm. Läs mer om Anna här >>

 

I dagens blogginlägg tänkte jag dela med mig av tips på strategier och sätt att tänka, dels för att må bättre psykiskt, dels för att hantera social ångest.

Först ut är mina strategier och insikter för att må bättre:

  1. Att behandla mig själv som jag behandlar min bästa vän. Om min bästa vän är ledsen eller deprimerad skulle jag ju inte döma och tycka hen är misslyckad. Istället skulle jag stötta och vara förstående, så varför inte behandla mig själv med samma medkänsla? 
  1. Relationer går att reparera även om man tror att man varit så knäpp så att den andra inte tycker om en längre. Det kommer nya chanser, och ett förlåt kan räcka långt. Man kan tillsammans hitta lösningar som förbättrar relationen.
  1. Skriva ner mina framsteg, bra saker med dagen och liknande i en särskild anteckningsbok. Färgade pennor och klistermärken tycker jag är roligt och extra peppande att använda.
  1. Alltid ha saker, små som stora, att se fram emot. Nerskrivna på ett papper eller i en bok, så att det känns konkret och man inte glömmer bort något. Just nu ser jag fram emot att ha picknickar i sommar, få börja använda min nya soffa och åka på kryssning till Riga. 
  1. Gå in i mina intressen (musik, skriva, serier, lära mig språk, titta på konst o.s.v.) för att koppla bort den stressande omvärlden. Det ger positiva intryck och tankar, och hjärnan får fokusera på saker jag mår bra av.
  1. Jag berättar för min närmsta omgivning om hur jag mår för att sätta ord på känslor och tankar och för att kunna få stöd och blir förstådd. Jag ber om hjälp med saker även om jag egentligen vill vara "duktig" och klara av sakerna på egen hand.

 blue 979387 960 720

Och nu tänkte jag berätta om mina tips på hur jag hanterar social ångest:

  1. Försöka att inte bry mig om vad andra eventuellt tycker och tänker om mig eller mitt utseende. Jag stöttar mig själv så bra jag kan i det, och skriver ner mina framsteg precis som jag beskriver i punkt 3 ovan.
  1. Jag tänker och inser att ingen annan människa är perfekt, så varför skulle jag behöva vara det?!
  1. Jag stannar upp och försöker vara nöjd med det jag har gjort o sociala sammanhang. Har jag klarat att ringa ett samtal eller bett om hjälp med något som jag tycker är jobbigt att be om hjälp med, så tillåter jag mig att vara nöjd med mig själv. Små steg är lika viktiga som de stora!
  1. Jag omger mig med förstående människor som stöttar och inte dömer mig. En del av mina vänner har liknande svårigheter som jag när det gäller t.ex. social ångest, men har vi inte det så kan ändå vi stötta och förstå genom att lyssna på varandra och leva oss in i varandras situationer.
  1. Jag påminner mig om att jag alltid gör mitt bästa – och är en bra och värdefull person – oavsett om jag presterar eller inte (jättesvårt, jag vet!).

Jag hoppas ni alla får en fin sommar oavsett om ni håller er inomhus, i skuggan eller i solen på stranden. Försök göra det ni mår bra av och strunta i normer om vad man "ska" göra och att man förväntas må bra och vara så glad bara för att det är sommar! 

 

Fler blogginlägg av Anna:

Att bygga upp ett liv och äntligen bli värdigt bemött

En diagnos kastad i ansiktet: Om att lämnas ensam med förvirring och ångest efter en utredning

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Det som har varit bra i psykiatrin och som hjälpt mig framåt på min nya väg

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Anna bloggar om psykisk ohälsa och sin väg mot att må bättre

Skriv ut E-post

Att bygga upp ett liv och att äntligen bli värdigt bemött

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare hos Attention Stockholm. Läs mer om Anna här >>

“Man kan aldrig hitta en arbetsplats som passar en perfekt! Min kollega har svårt att gå och jag har xx (hen nämner en fysiskt funktionsnedsättning)!”

Så inleds mötet med arbetsförmedlaren på avdelningen för personer med funktionshinder när vi ses första gången. Jag blir helt ställd och vet inte vad jag ska säga. Jag trodde jag hade kommit till ett ställe där jag skulle få förståelse, hjälp och stöd – inte bli tillrättavisad när jag berättar om mina psykiska svårigheter och diagnoser! Jag upplevde det som att hen ville sätta mig på plats direkt, av någon anledning som jag inte kan förstå.

När jag vid ett (!) tillfälle inte svarade i telefon när arbetsförmedlaren ringde mig, så kontaktade hen min handläggare på försäkringskassan och sa att jag inte skulle klara av en praktik eftersom jag inte kunde svara i telefon (!!).

När jag en annan gång avbokade ett möte på grund av att jag insåg att jag inte orkade med att gå till arbetsförmedlingen samma dag som jag hade ett inbokat läkarbesök, så sa hon något i stil med: “då får du väl fixa en praktikplats själv”.

Jag kan dra ännu fler exempel, men jag vill inte tänka för mycket på det. Det gör för ont. Jag kände att arbetsförmedlaren tyckte att man skulle ta ungefär vilken praktikplats som helst även om den inte passade en, och bara vara glad och tacksam.

Som ni nog förstår så var jag tvungen att avbryta den här kontakten, för den blev en stor fara för mitt mående efter månader av skrik, gråt och ångest hemma på grund av hur arbetsförmedlaren behandlade mig. 

Jag förstår inte hur detta bemötande och synsätt kan förekomma på en enhet som vänder sig till personer med funktionsnedsättning och som är i behov av extra stöd för att vi inte mår bra! Hade de haft tillräcklig kunskap om NPF hade de väl förstått att deras bemötande inte leder till något bra för någon och att det verkligen inte leder till det som är arbetsförmedlingens mål – att komma närmare arbetsmarknaden och ett ”riktigt” jobb. Det är som att siffror, regler och kostnader står i vägen för att se människan.

Under den här tiden var det svårt för mig att upprätthålla mitt människovärde, och inte känna mig som skräp och en parasit på samhället.

candle 335965 960 720

Idag har jag haft turen att genom en daglig verksamhet i kommunen få en arbetsträningsplats på ett arkiv.

Min arbetskonsulent på den dagliga verksamheten har från första början lyssnat på mig, respekterat mig för den jag är, stöttat, varit förstående och alltid gått att föra ett givande samtal med. På den här verksamheten lägger de tid och energi på att lära känna oss som går där, för att kunna hitta en arbetsplats som passar oss som de individer – med både tillgångar och svårigheter – vi är.

Äntligen blir jag värdigt bemött! Skillnaden mot bemötandet på arbetsförmedlingen är enorm.

Utöver en fungerande arbetsträning genom den dagliga verksamheten och allt positivt arbetskonsulentens bemötandet fört med sig, så finns det andra delar som också har hjälpt mig att få tillbaka hoppet om mig själv och mitt värde som människa. Delar som tillsammans bildar ett liv som jag hoppas och tror att jag kan leva utan att det känns för kämpigt eller meningslöst. Jag försöker gå från att överleva till att leva! Det är inte alltid lätt, utan ovant och lätt att gå vilse i alla val och beslut. Att gå från att överleva till att leva och att känna mer hopp i tillvaron beskriver jag i mina dikter nedan.

---

Överleva eller leva?

Gå från att överleva till att leva

förut har det bara handlat om att klara av dagen

men nu behöver jag ett fungerande liv

bygga en tillvaro av ingenting

skapa min egen mening

----

Och

Och livet kom till mig åter

ännu en sommar

jag kommer att överleva

 

Fler blogginlägg av Anna:

En diagnos kastad i ansiktet: Om att lämnas ensam med förvirring och ångest efter en utredning

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Det som har varit bra i psykiatrin och som hjälpt mig framåt på min nya väg

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Anna bloggar om psykisk ohälsa och sin väg mot att må bättre

Skriv ut E-post

En diagnos kastad i ansiktet: Om att lämnas ensam med förvirring och ångest efter en utredning

Inlägget är skrivet av Anna Nyström - bloggare hos Attention Stockholm. Läs mer om Anna här >>

Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg, så var det väldigt ångestfyllt och jobbigt för mig att göra en neuropsykiatrisk utredning och få aspergerdiagnos. Förutom att utredningen gjordes på ett dåligt och slarvigt sätt, så presenterades resultatet av den ganska respektlöst genom att papprena skickades hem till mig – efter att de bara kort gått igenom utredningen med mig muntligt. Jag kände inte igen mig i det de hade skrivit om mig, kände att de inte förstått mig, och fick en chock som var svår att hantera.

Något annat som jag är missnöjd och besviken över är att jag inte fick någon bra hjälp eller stöd efter diagnosticeringen. Det verkar vara lätt för psykiatrin att genomföra en utredning, skriva sina papper, och sedan lämna en och tro att allt är frid och fröjd. Jag hamnade istället i ett stort kaos efter att ha fått diagnosen. Jag kände mig ensam och minst sagt förvirrad. Och hundra andra känslor samtidigt. Man kan beskriva det som att jag fick diagnosen kastad i ansiktet! Jag skulle nu själv veta vilken hjälp jag skulle skaffa för att lära mig att leva med diagnosen och hantera svårigheterna som följer med den.

 mental health 1420801 960 720

Det jag hade behövt var massor av stöd för att bygga upp mig själv igen och att ta mig vidare i livet. Att någon hade kunnat förstå mig och vad för sorts hjälp jag behövde.  Stöd i att återskapa identitet och självkänsla. Sådant som är så viktigt för att kunna må bra och leva ett meningsfullt liv. Eller så hade det räckt med lite medmänsklighet och omtanke från någon i psykiatrin.

Den här dikten som jag har skrivit illustrerar mina känslor och tankar efter utredningen. Känslor och tankar som finns kvar än idag.

----

100 procent

Jag ser alltid mig själv

och mina egenskaper

som något som måste förändras

förbättras

optimeras

jag måste vara 100 procent

annars är jag inte värd någonting

jag är så van att bara se mina fel

diagnosmanualer

symtom

de har också bara sett mina fel

så jag har inte kunnat se mig

som den person jag är

bakom deras definitioner

 

Det tog många, många år för mig att få bra hjälp. Jag har blivit bollad med psykiatrin och habiliteringen (hab), vilket gjorde att till slut knappt orkade ha kontakt med något av ställena. På hab frågade de mig om ett problembeteende jag har är tvång eller så kallade tvingande ritualer. Om det var tvång var det psykiatrins ansvar att hjälpa mig, men om det var tvingande ritualer så kunde jag kanske få hjälp på habiliteringen. Jag blev så förvånad av frågan att jag inte kom på något att säga. Jag trodde att det var de som är experter som skulle ha svaret på den frågan!

På en psykiatrisk avdelning utredde de mig i flera månader för att komma fram till att det nog skulle vara bra för mig att gå till habiliteringen. Hab har dock inga läkare, vilket gör det omöjligt att ha alla sina vård- och behandlingskontakter där. Istället för den här röran hade jag önskat samarbete mellan dessa två instanser. Det är många som har både en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/funktionsvariation OCH en eller flera psykiatriska diagnoser. Bollandet hit och dit borde ersättas med en smidigare lösning!

Det verkar som att de som jobbar i psykiatrin tror att bara man får en diagnos så blir allt bra. Att diagnosticeringen i sig gör att man mår bättre. Så är det inte, i alla fall var det inte så för mig. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så känns det meningslöst att ha kämpat sig igenom en lång utredning! Den ångesten beskriver jag i min dikt nedan.

----

Färdigdiagnostiserad

Tankar utan struktur

Panik som inte får existera längre

eftersom den tiden ska vara förbi

eftersom jag är färdigutredd

Färdigdiagnostiserad

förväntas kunna leva

 

Jag har tagit de här upplevelserna väldigt personligt. Jag har analyserat sönder och sökt fel hos mig själv till varför jag har blivit dåligt behandlad och inte fått den hjälp jag har rätt till. Idag kan jag se att allt det här jag har beskrivit inte är mitt fel. Jag har bara varit den jag är med både tillgångar och brister, och försökt överleva i en kaotisk och ofta oförstående omvärld.

 

 

Fler blogginlägg av Anna:

Panikångest: förstörda tonår och skräcken över att inte förstå vad som händer med kroppen

Att förlora sin identitet och tvingas hitta en ny väg

Det som har varit bra i psykiatrin och som hjälpt mig framåt på min nya väg

Kampen mot psykiatrin: Att överleva läkarbesök

Anna bloggar om psykisk ohälsa och sin väg mot att må bättre

 

Skriv ut E-post

Kontakta oss

Telefon:

08-410 885 60

Telefontid:

Måndagar 12.30-14.30
(ej röd dag)
Vi svarar på frågor om medlemskap, vår verksamhet och om föreläsningar.


Postadress:

Attention Stockholm
c/o Kontor122
Folkungagatan 122, våning 4
116 30 Stockholm

Besöksadress:

Folkungagatan 122, våning 5, dörren till vänster

E-post:

info@attention-stockholm.se

Organisationsnummer:

802438-7394

BankGiro:

227-5253

Vanliga frågor (FAQ)

Läs våra vanliga frågor och svar HÄR >>

Har du en fråga som inte står med där?
Mejla till oss på info@attention-stockholm.se


Frågor kring rättigheter eller stöd 

Vi erbjuder personlig rådgivning kring rättigheter och stöd via vår
medlemsrådgivning som samordnas av Attention Stockholms län.

Kontakta Attention Stockholms län för att boka tid HÄR >>


Frågor om medlemskap

Medlemsregistret hanteras av vårt riksförbund. Vill du fråga om medlemskap eller uppdatera dina uppgifter i ditt medlemskap så ta direkt kontakt med dem.

Kontakta Riksförbundet Attention rörande medlemskap HÄR >>

Medlemsverksamhet

För barn, ungdom och
ung vuxen >>

För vuxen med egen NPF >>

För närstående >>


Är du yrkesverksam?

Läs mer om vad vi kan erbjuda HÄR >>

Följ oss här

Hemsidan
Läs om vår verksamhet, anmäl dig till våra aktiviteter, se datum och detaljer för varje träff eller grupp, bli medlem och läs i vår blogg.

Facebook
Följ våra sidor (Attention Stockholm och Attention UNG) för att se när vi har nya träffar och föreläsningar. Få bra tips och intressanta länkar om NPF.

Bloggen
Läs inlägg med inifrånperspektiv skrivna av medlemmar i Attention Stockholm. Du hittar länken till bloggen uppe i huvudmenyn. Vill du bidra? Ta kontakt med oss!

Nyhetsbrev
Ett mejl om vad som är på gång i föreningen. Skickas till medlemmar samt de som anmält intresse via hemsidan.

Medlemsutskick
Ett mejl med aktuell info om vår verskamhet men även annat av medlemsintresse. Skickas utifrån kontaktuppgifter i medlemsregistret. 


Har du förslag på en annan kanal vi borde använda? Mejla till oss på info@attention-stockholm.se